Nominerade till Augustpriset

Glädjande nog är två av mina favoriter i höstens bokflod nominerade till årets skönlitterära Augustpris: Liv till varje pris av Kristina Sandberg och Beckomberga : ode till min familj av Sara Stridsberg.

Jag har tidigare skrivit i bloggen om de två första delarna i Kristina Sandbergs trilogi; Att föda ett barn och Sörja för de sina. Med Liv till varje pris avslutar hon (tyvärr) berättelsen om Maj, vilket jag tycker är synd för nog hade det funnits några år till i Majs liv att skriva om. Men i vilket fall som helst så var det ett rent nöje att läsa denna sista del i serien och jag hoppas att nomineringen kan få fler att läsa böckerna.






Sara Stridsbergs bok Beckomberga : ode till min familj är en vackert skriven berättelse om Jackie vars far Jimmie under slutet av 80-talet är inlagd på Beckomberga mentalsjukhus. Jackie tillbringar en stor del av sin lediga tid där och umgås med Jims vänner, patienterna Sabina och Paul, samt överläkaren Edward och sköterskan Inger. Berättelsen utspelas på två tidsplan, dels slutet av 80-talet och dels trettio år senare när Jackie fått sonen Marion. Boken rymmer mycket sorg men också värme och glädje. Beckomberga, som var ett av Europas största mentalsjukhus, stängdes 1995 efter psykiatrireformen. Det fanns de som levt en stor del av sitt liv innanför dessa väggar och inte kunde hantera ett liv i frihet eller den ensamhet som blev följden av stängningen. Boken är lättläst men vinner på att läsas långsamt.

En annan av de nominerade böckerna som jag ännu inte hunnit att läsa men som jag ser fram emot är De utvalda av Steve Sem-Sandberg.

Vem som vinner tillkännages den 24 november.

Bokens dag på Hässleholm Kulturhus

Bokens dag Hässleholm 19 oktober

Idag, söndag, har för andra gången Bokens dag i Hässleholm ägt rum. Bokens dag är ett väl beprövat koncept som funnits i Sverige länge och uppstarten tillskrivs i många källor den numera nedlagda socialdemokratiska tidningen Arbetet i Malmö. I år kör Malmö sitt 77:e Bokens dag!
Det speciella med Bokens dag jämfört med andra daga som firas är att den kan ske närhelst på året. Vissa kör Bokens dag på våren, andra på sommaren men de flesta kör på hösten och oktober är verkligen den hottaste månaden för Bokens dag och även andra litterära arrangemang. Idag den 19 oktober var det även Bokens dag i Motala, ett arrangemang som författaren Jens Lapidus var ett av huvudnamnen på. Förra året krockade Hässleholms Bokens dag med Stockholm Literature Festival men i år lade vi arrangemanget en vecka tidigare. Men, Bokens dag i Hässleholm kan inte på något sätt konkurrera med den festivalen men antalet författare i Sverige som kan bära upp en Bokens dag är begränsat. Alla små och stora Bokens dag-arrangemang konkurrerar om de stora namnen. Nu är det ju inte nödvändigtvis de JÄTTEstora namnen som i slutändan gör en bra Bokens dag utan det är de författare som är på plats på det enskilda arrangemanget. Till Hässleholm Kulturhus kom idag fyra författare som var och en är mycket lästa, omtyckta av sina läsare, verkligen brinner för sitt uppdrag som författare och bjuder på sig själv. Även som part i målet tyckte jag att alla hade en hel del intressanta saker att säga både om sitt författarskap och om sig själv.

På en nästan fullsatt Författarbrunch på Café Nyfiket fick vi veta en hel del om migrän genom att Arne Dahl, alias Jan Arnald, berättade om sin novell från Novellix med samma namn. Immi Lundin från Lunds universitet ledde skickligt samtalet som kretsade både kring novellen som genre för kriminallitteraturen och Arne Dahls bok Elva, som är en samling berättelser i en roman som med fog egentligen kan kallas noveller. Jan hade egen erfarenhet av migrän men inte i den starka smärtsamma sort som novellen beskriver och han hade tagit hjälp av läkare för testa sin beskrivning. Den vane och uppmärksamme Arne Dahl-läsaren kunde också hitta mycket av hans andra deckare i den 30-sidiga novellen och han bjöd på en del detaljer i den vägen.

Uppe i Röda salongen var Arne Dahl först upp på scenen. Han togs emot av Gunilla Wedding, kulturchef på Skånska Dagbladet, och Pernilla Ekdahl, nyhetschef på Norra Skåne, som stod för dagens intervjuer på scen. I första set mötte vi förutom Dahl även Katarina Wennstam. Innan hon började skriva deckare skrev hon som journalist ett par faktaböcker om allvarliga ämnen som våldtäkt och mäns våld mot kvinnor. Den ilska och vanmakt hon kände i de rättssalar och fall hon beskrev som kriminalreporter behövde få ett utlopp. I den nya Skuggorna är hämnd i fokus. Kvinnors hämnd mot män som våldtar och misshandlar. Kvinnorna utsätter männen på exakt samma sätt som det beskrivs i rättegångsprotokollen, ord för ord, handling för handling. Här är verkligheten fond och den stora frågan är vad hämnden ger i slutändan. Mår man bättre av att utsätta andra genom att man utanför lagen ger igen? Författarna jämförde deckaren med en trojansk häst. Samtidigt som man underhåller når man ut med aktuella frågor. Vem köper egentligen en faktabok om våldtäkt att ha med sig semestern? Katarinas böcker har hon fått veta att de förstört familjesemestrar men att i slutändan kunde alla tala om ämnet, mäns våld, på ett sätt som aldrig förr. Brott är bra på att spegla det omgivande samhället. Poliser står över samhällsklasser och träffar människor från alla delar av samhället. Det är grunderna för att få berätta en historia om ett samhälle som har de brott de förtjänar. Arne Dahl nöjer sig inte med Sverige som brottsplats utan har i den sista triologin rört sig i hela Europa med böckerna som utgår från olika svenska lekar. Tycker deckarförfattare alla om du om våld och död? Genom att skriva deckare får man skipa rättvisa, ge upprättelse och det gäller att ha respekt för genren.

Att deras böcker på flera sätt touchar verkligheten har visat sig. Katarina blev till och med anklagad för att ha inside-information när hon skrev Alfahannen. Samma vecka som den kom ut skrek löpsedlarna ut att en undersökning på Dramaten hade avslöjat flera fall av sexuellt utnyttjande där kända etablerade skådespelare drog fördel och gravt utnyttjade sin status i samband med sexuella erövringar. Det kunde bara inte vara så att hon hittat på det. Och det har hon inte, de som både Katarina och Arne så skickligt gör i sina böcker är att dra ut trådar från dagens samhälle och visa på vad som skulle kunna hända. Inte sällan slår deras spaningar in.

Trots allt våld, död och ilska som deckarförfattarna vräker ut i sina böcker är de flesta rätt timida personer i verkligheten. Arne berättade att det är inte kriminalförfattarna som slåss på författargalor, det gör i större utsträckning poeterna!

Författarna inom kriminallitteraturen skriver oftast mot en väldigt tight deadline, det ska gå fort att skriva en bok, det ska levereras. Tillvägagångssättet för en bok är helt annorlunda för de andra författare på Bokens dag, Anna-Karin Palm och Marie Hermanson. Men det kom efter paus! Innan den fick vi veta vinnarna i novelltävlingen Staden om hundra år som Sparbanken Skåne hade ordnat. Deras berättelser kommer att publiceras i Norra Skåne i vecka. Det ser vi fram emot.

Innan kvällens paus från berättande om Bokens dag i Hlm vill jag bara säga, jag är helt medveten om att jag nu gjort alla kardinalfel som gäller för ett blogginlägg; för,långt, för lite bilder. Jag lovar att lägga ut bilder imorgon! Samtidgt är det bara ett axplock av allt som sades.
Men innan jag slutar för idag, i söndagskvällens Babel var Marie Hermanson med för att berätta om sitt skrivande samtidgt som hon visade sin skrivarlya. Spännande! Jag är också mycket glad att Bruno K Öijer var med i kvällens avsnitt. Visserligen inte "in person" men det kan ni se på Hässleholm Kulturhus den 22 november. Mssa inte det! Fortsättning om Bokens dag imorgon.

Skymningsland och himmelstrand

Det drar ihop sig till bokälskarnas årliga höjdpunkt: bokmässan. Författare och besökare från när och fjärran möts, böcker och annat byter händer och man kan kallt räkna med att snubbla över både Jan Guillou och Björn Hellberg (som alltid verkar befinna sig någonstans i folkhavet). Två av årets författare på mässan är Marie Hermanson och John Ajvide Lindqvist, vilka båda kommit med nya romaner i höst. 
Marie Hermansons Skymningslandet är som vanligt en berättelse utöver det vanliga. Martina är drygt tjugo och försörjer sig som timanställd på ett hotell, där hon behandlas illa och får slita oerhört hårt. Hon bor i andrahand och när hyresvärden vill ha tillbaka sin lägenhet och föräldrarna bokstavligen rivit ut hennes rum i barndomshemmet verkar allt rasa samman. Just då träffar hon sin gamla bästis Tessan som kommer med en lösning. Tessan är anställd som hembiträde av en förmögen äldre dam ute på landet, en dam som mentalt lever kvar på fyrtiotalet. Vissa kvällar bjuder damen in till stor middag, planerar in i minsta detalj men varken gäster eller värdinna dyker upp, för allt är bara i fantasin och gästerna är sedan länge döda. Martina inser hur absurt allting är men eftersom hon bor och äter gratis accepterar hon erbjudandet att jobba som sekreterare för damen. Men det dyker upp fler personer på herrgården och tillsammans börjar de planera för att ta över stället för att kunna fortsätta leva gott. Slutligen dyker en oönskad gäst upp och ett händelseförlopp ingen vill ha sätts igång. Skymningslandet är en suggestiv berättelse fylld med smaker och dofter och detaljer som levandegör Martinas tillvaro, vare sig det är på ett smutsigt hotellrum hon ska städa eller vid strandkanten på herrgården.

I Himmelstrand lever romanfigurerna också i en egen värld. En morgon vaknar en grupp på åtta personer på vad de tror är samma camping de somnade på kvällen före. Det är bara det att alla andra husvagnar är borta förutom deras egna. Gräset är grönt och himlen intensivt blå men de är helt ensamma. Och solen är också borta. Alla hanterar de den uppkomna situationen på olika sätt, beroende på vilka erfarenheter de bär med sig. Samma sak är det med de obehagliga varelser som snart dyker upp. Camparna ser helt olika saker när de tittar på dem, vissa mer skräckinjagande än andra. Himlen mörknar och regnet närmar sig, men när det väl börjar falla är det frätande vätska som förstör deras husvagnar och hotar att läcka in på dem. John Ajvide Lindqvist är något av Sveriges Stephen King för precis som han skapar han trovärdiga rollfigurer som tvingas hantera förfärliga och overkliga situationer. Himmelstrand har fått sitt namn från det att den enda radiostation camparna kan få in endast spelar gamla slagdängor som Peter Himmelstrand skrivit.

Boktips från proffsen v 36

Det drar ihop sig till säsongens första möte i min bokcirkel. Jag har inte läst boken. Det är en dödssynd och därför funderar jag på att inte gå. Men man kan bli väldigt sugen på att läsa boken och trevligt brukar det vara.

Jag har dock läst andra böcker denna sommar. Tre kommer jag inte att glömma i första taget. Gemensamt för dem är en stark fysisk närvaro i text och innehåll. Den första är en dagbok.  Här manifesteras det fysiska redan i titeln Dagbok om min kropp. Nu är inte fråga om förmedlarens egen dagbok, författaren Daniel Pennac, utan en som fadern till en nära vän fört under nästan hela sitt liv. Vi får följa en ”vanlig” fransk mans vardag mellan 14 och 80 år speglat genom hans fysiska kropp. Många nya insikter om hur en man funkar inifrån men även total igenkänning. För mig har kroppens förgänglighet aldrig uttryckts mer klargörande och vi får följa med i hisnande kroppslig njutning och djupaste sorg ända in i kaklet på intimsfären.

 

Lika underhållande är inte huvudpersonen i Stoner. Här hamnar vi i en kropp som inte har lika lätt att uttrycka sina känslor. Med en närmast klaustrofobisk text och närvaro tecknar John Williams sin huvudpersons liv i den amerikanska mellanvästern i slutet av 1800-talet. Meningen är att Stoner ska slita med jorden precis som sina föräldrar, men ett seminarium i litteratur sätter stopp för det och ändrar hans framtid totalt.  Det låter inte speciellt upphetsande men det finns en anledning till att boken nu upptäckts på nytt och gör sitt segertåg många år efter författarens död. Jag tror att enda vägen att förstå det är att läsa den.

Den tredje boken, Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson, tar skildringen av unga flickors plats på kartan på allvar. Jag sitter i beredskapsställning från första sidan. Tillsammans med jägarinnorna flyger jag fram på Kalmars gator. Alla ungdomsboksklichéer finns där; febrig vänskap och trevande kärleksförsök, testandet av gränser, men ändå är det nytt! Det disparata tjejgänget får helt andra konturer och nyanser. Det är bara att buga för poeten och texten.

Denna vecka startade också bibliotekets läsecirkel. Jag har inte läst George Eliots Bror och syster. Men efter cirkelledare Evy Callmers inlägg om boken i Norra Skånes virtuella upplaga av cirkeln är jag väldigt sugen på att göra det. Det låter som berättelsen, likt Stoner, går från 1800-talets senare hälft rakt in i vår egen tid.

Hösten är kommen. Vi på biblioteket tackar för denna sommarsäsong med boktips i Norra Skåne och Skånskan. Men här på bloggen fortsätter vi som vanligt med spännande insidertips från bibblan.

Boktips från proffsen v 35

Efter att ha legat lite lågt med läsningen under sommaren, börjar jag hösten med en lista på böcker jag vill läsa. Att sätta samman den listan är inte särskilt svårt med tanke på höstens utgivning då flera av mina favoritförfattare är med.

I november utkommer ”Konsten att skapa en tjej” av Caitlin Moran.  Efter att ha läst ”Konsten att vara kvinna” och ”Morantologi” av samma författare och verkligen uppskattat båda, känns det som ett måste att återigen uppslukas av hennes typiska brittiska humor och huvudet på spiken funderingar. I ”Konsten att skapa en tjej” är huvudpersonens plan att bli författare för att rädda sin fattiga familj, vid sexton jobbar hon för en musiktidning med att skriva recensioner av band, det vill säga såga dem på högst 600 ord, och har sex på alla sätt med alla sorters män. Låter mycket som Morans egen ungdomstid som hon beskriver i tidigare böcker.

För ett tag sen läste jag Mo Hayders bok ”Ritual” en psykologisk thriller som är blodig, vidrig och oerhört spännande. I september utkommer ”Hud” som är andra delen i Walking man serien. Enligt förlagets beskrivning verkar den lika ruskig och bra som den första.

Till min stora lycka utkommer Sharon Boltons ”En mörk och förvriden flod” i september. Det är fjärde fristående boken i serien om polisen Lacey Flint. De tidigare böckerna ”Nu ser du mig”, ”Livrädd” och ”Odödlig” har alla varit i stort sett omöjliga att lägga ifrån sig. Välskrivna och mörka med förtätad stämning så jag längtar tills jag får chans att läsa nästa del.

Efter att ha plöjt igenom Belinda Bauers böcker ”Mörk jord”, ”Ni älskar dem inte”, ”Betraktaren” och ”Skuggsida” och fascinerats av den suggestiva stämningen i dem ser jag fram emot att läsa ”Livets och dödens villkor” som utkommer i oktober.

Boktips från biblioteket

Här är de tips som fanns med i tidningen Norra Skåne v 32

 

En av mina favoritböcker är Gustav Fridolins, Morfar skrev inga memoarer. Boken är ingen miljöpartistisk propaganda som man kanske förleds att tro detta supervalår. Det är istället en roman som helt enkelt berättar en spännande historia. En historia om en handfull människoöden i Göingebygden och i Malmö.  Med utgångspunkt i författarens morfar och de människor som kom att stå honom nära, berättas historien om det Fattigsverige som var. Ett land där man, när familjen under stora uppoffringar tagit sig till doktorn med ett sjukt barn blir avfärdade med att då han är oäkting har han säkert engelska sjukan. Utan att ens undersöka honom. För det vet man ju hur det är med oäktingar. Och om det framgångssverige som blev, folkhemmet. Det Sverige jag själv växte upp i med nya fräscha skolböcker varje termin och framtidstro, välfärd och solidaritet. Slutligen snuddar vi vid det Sverige vi lever i idag. Landet där klassklyftorna växer och de rika blir rikare, de fattiga fattigare. Där en person som blir sjuk lätt blir utslagen, hur driftig personen än är.

 

Alldeles färsk är boken Sorgeliga saker hända : Elvira Madigan, Síxten och mig : en historia om Lycka, berättad 125 år senare, av Kathinka Lindhe. Författarens farmors farfar var den romantiserade greven Sixten Sparre som rymde med cirkusprinsessan Elvira Madigan. Och farmors farmor var följaktligen Sixten Sparres hustru, med smeknamnet Lycka. Kvinnan Sixten övergav för att gå i döden med Elvira Madigan. Författaren har släktforskat och skapat en både spännande och vacker bok om ett kvinnoöde i 1800-talets Sverige. En liten flicka vars mor dör i barnsäng. Hon får sin mors förnamn med smeknamnet Lycka. En sgtyvmor kommer in i familjen. Flickan växer upp och gifter sig så småningom med en ung greve. Hon får två barn med honom. Men han vill inte leva det borgerliga livet, han vill bli författare, han vill dikta. Vad händer sen när tragedin är ett faktum, när hon står ensam kvar och han har stuckit med cirkusprinsessan. Och ryktet kommer att båda är döda, mord och självmord. Vilken skam! Vem var hon egentligen den övergivna hustrun som historien har avfärdat som ful och tråkig? Och hur gick det för henne? Ett fint bildmaterial, delvis från släktarkivet, finns dessutom i denna både vackra och intressanta bok.

Och nu till något helt annat som det heter. Ibland vill man ha något lättsmält i sin boktrave och då är detta det perfekta valet.  Anna-Lisas antik av Eli Åhman Owetz. En lättsam trevlig och njutbar bagatell. Anna-Lisa har stuckit från det ytliga stockholmslivet och det tråkiga kontorsjobbet. Hon har köpt en gammal lanthandel i Roslagen och här förverkligar hon en gammal dröm. Hon startar en antikaffär. Förutom affärsverksamheten hinner hon med att skaffa pojkvän, förälska sig, få både vänner och fiender. Här lär man känna byskvallrets både goda och dåliga sidor. Som det var på landet förr, som någon sa.

Boktips från proffsen v 31

Och här är tipsen från vecka 31. Bättre sent än aldrig:

Av någon outgrundlig anledning passar det så himla bra med just deckare på semestern. Kanske är det lättare att hantera läskigheter när man själv är avspänd och har det lugnt och skönt i en trygg miljö som hängmattan? Jag tänkte slå ett slag för några gamla godingar som visserligen är spännande men aldrig riktigt otäcka, utan mest mysiga med sommarmiljö och knasiga karaktärer.

Maria Lang fick ett välförtjänt litet uppsving förra året när flera av hennes böcker filmatiserades med Tuva Novotny i rollen som den tuffa Puck Bure. Lang är aningens ojämn och en del av hennes böcker är inte alls särskilt bra, medan andra är spännande, roliga och fyllda med underbara beskrivningar av både tiden och miljön. Bra sommarläsning är bland annat Mörkögda augustinatt, där just nyss nämnda Puck finns med. Hon och maken har semester ute på landet i en idyllisk stuga vid en sjö, kvällarna börjar bli mörka och mystiska skuggor syns smyga omkring. Det är kräftskiva, giftsvampar, svartsjuka och mycket om relationer. Spännande och lite kitschigt!

En tyvärr lite bortglömd deckarförfattare är Jenny Berthelius, som var väldigt populär under sjuttio- och åttiotalen. Hon har skrivit deckare både för barn och vuxna och en skön sommardeckare är Kom ljuva Krusmynta som utspelar sig i somrig strandmiljö nära Helsingborg. På stranden hänger skäggiga hippies – boken är från 1968 – och sjunger om blommor i håret och byborna är inte odelat förtjusta i dem. Boken har ett spännande och lite galet persongalleri och huvudpersonen Toni, som blir bekant med både sommargäster och bofasta, vet snart inte vem han kan lita på. Lättviktigt men småruggigt och oerhört trevligt.

Det är svårt att inte tipsa om Agatha Christie när man pratar om gamla deckare. Filmatiseringar finns det i mängder och de är nog så småputtriga, men inte förrän man läser Christie inser man vilken humor denna eminenta författare hade och därtill en rejält vass tunga. Själv är jag oerhört svag för den skarpsinniga miss Marple. Mordet i prästgården är en pusseldeckare ut i fingerspetsarna. Den illa omtyckte överste Protheroe hittas mördad i den timide byprästens arbetsrum och två personer erkänner genast mordet, överstens änka och hennes älskare. Miss Marple nystar skickligt upp mysteriet bit för bit tills hela bilden står klar för henne. En charmig berättelse som är lagom lätt att somna med över näsan i hammocken. 

Boktips från proffsen v 30

Här kommer, sent omsider, boktipsen som fanns med i Nsk och Skd vecka 30.

Idag blir det ett spretigt knippe boktips. Först ut är en ganska nyutkommen roman av Gertrud Hellbrand som heter Veterinären. Den har fått finfin kritik och den är synnerligen berättigad. Det är en berättelse som spänner över tre generationer. Hellbrand rör sig skickligt mellan de olika berättarrösterna och tidsepokerna och man går aldrig vilse eller tappar tråden. I centrum står den till synes stenhårda Lucille som tycks bry sig mer om sina hästar än sina närmaste. Dottern Kristin har flytt hemtrakterna för ett anonymt liv i huvudstaden där varken arbete eller pojkvän kräver något djupare engagemang. Så återvänder hon till sin barndoms hembygd och med ens blir det omöjligt att värja sig mot det förflutna och de föregående generationernas spöken. Veterinären oerhört välskriven och engagerande och fylld av miljöbeskrivningar som gör att man ser allt framför sig och känner dofterna.

I år kom det femte seriealbumet i serien som Medelålders plus av Sven-Bertil Bärnarp. Man behöver inte vara i samma ålder som det pensionärspar han tecknar för att tycka att det är otroligt roligt och känna igen en hel del av tankegångarna. Huvudpersonen är ett slags vardagsfilosof som betraktar och analyserar sin omvärld och de förändringarna han upplever omkring sig. Jag tycker det fina med Medelålders plus är att det aldrig blir fördömande eller värderande. Detta är en serie som får mig att se fram emot pensionärslivet!

Ödesdiger vändning av Barbara Vine är en psykologisk thriller som passar perfekt i värmeböljan. Den handlar om en grupp unga människor som beslutar sig för att starta ett slags kollektiv ute på engelska landsbygden i en mindre egendom som huvudpersonen ärvt av en förmögen farbror. De har alla sin egen agenda och avsikter med att dra sig undan sina tidigare liv. En vill vara ständigt berusad, en vill ligga, en vill bli självförsörjande och odla allt de ska äta och en åtrår något som ska visa sig innebära en slutgiltig katastrof. Det är värmebölja och solen steker obarmhärtigt. Allt eftersom den tidigare prunkande trädgården torkar och dör blir det tydligt att spänningarna inom gruppen blir allt starkare och att det kommer att sluta illa. Hur illa kan ingen av dem föreställa sig. 

Boktips från proffsen v. 32

Här kommer våra boktips som publicerades i Norra Skåne och Skånska dagbladet den 8 augusti:

Mina boktips denna gång är böcker där huvudpersonerna är kvinnor. Den första, Att föda ett barn, är skriven av Kristina Sandberg och utspelar sig i Örnsköldsvik i slutet av 30-talet. Huvudpersonen Maj arbetar som konditoribiträde när hon träffar fabrikörssonen Thomas. Maj blir med barn i en tid när man tittar snett på kvinnor som blir gravida innan äktenskapet, men skammen över detta dämpas dock något när Thomas tar sitt ansvar och gifter sig med henne innan barnet föds. Maj försöker anpassa sig till sitt nya liv och att bli accepterad av Thomas släkt, framförallt av svärmodern som tycker att sonen gift ner sig. 

Att föda ett barn är en klassisk historia, men det som lyfter denna berättelse till att bli något utöver det vanliga och gör den levande, är sättet som Kristina Sandberg berättar den på. Indirekta repliker skapar ett flöde i berättelsen och en närvarokänsla hos läsaren och som läsare dras man in i berättelsen. Att föda ett barn är första delen i en trilogi och den avslutande delen kommer nu i höst.

En av mina favoritböcker är Jane Eyre av Charlotte Brontë och Jane Eyre är också en av de få böcker som jag läst flera gånger. Charlottes två systrar, Emily och Anne, var också författare och Anne är nog den som är minst känd. Anne Brontë dog 1849 endast 29 år gammal och hann bara skriva två romaner varav den ena är Främlingen på Wildfell Hall. Bokens huvudperson Helen Huntingdon har lämnat sin alkoholiserade man och lever tillsammans med deras gemensamma son ett tillbakadraget liv på Wildfell Hall. Dit kommer Gilbert Markham och genom Gilberts brev till en vän varvat med utdrag från Helens dagbok får man ta del av Helens liv med sin alkoholiserade make och det liv hon lever som förlupen hustru.

Till skillnad mot Maj, som jag inte alltid upplever som sympatisk så är Helen en person att tycka om. Gemensamt för dem är livet med alkoholiserade makar, men Helens make är elak och våldsam vilket inte Majs make är. Både Maj och Helen är fångna i sin tids tankar om hur en kvinna ska bete sig och ingen av dem lever riktigt upp till det. Främlingen på Wildfell Hall utmanade på sin tid både sociala konventioner och den engelska lagen. En kvinna skulle inte lämna sin man, definitivt inte ta med sig deras gemensamma barn och skilsmässa var inte att tänka på. Idag betraktas boken som en av den engelska litteraturens klassiker men översattes inte till svenska förrän 2004.

Boktips från proffsen v 28:

Här kommer mina boktips som publicerades i Norra Skåne och Skånska Dagbladet den 11 juli:

För in de döda

 

Historien är egentligen summan av allt det som inte borde ha hänt, läste jag i en bok nyligen. Jag misstänker att Thomas Cromwell är beredd att hålla med, även om han talar från 1500-talet. Ibland ser fred ut som krig, överallt råder split och kiv och fruktan för framtiden, vulkanen Etna har haft utbrott och det råder översvämningar och torka. Fruktan för Gud, tvivel på hur man blidkar honom och på vilket språk han ska tilltalas. Det tar aldrig slut när han, Cromwell, blickar över kaoset i världen från sin horisont

 

För in de döda är ingen regelrätt biografi över Thomas Cromwell, smedsonen som blev högt uppsatt ämbetsman under Henrik VIII och en period hans närmaste man. Det är en historisk roman av den engelska författaren Hilary Mantel och andra delen av tre som inleddes med Wolf Hall. Jag har just nu svår abstinens i väntan på avslutande del som inte ens kommit ut på engelska. Det är otroligt fascinerande att läsa hur han, Cromwell med en osviklig precision manövrerar sig fram till beslut. Han trugar, smider ränker och kompromissar för att få maktens män till förhandlingsbordet eller bort från det. Större delen av hans tid går dock åt till att omskriva och bearbeta verkligheten så den passar hans kungs nycker och planer. Den största och allomfattande uppgiften, att kungen ska avla en arvinge av rätt kön, överskuggar allt i riket England och påverkar inte minst landets ställning i världen.  

 

Under läsningen glömmer jag gång på gång att det är 1500-tal. När jag läser att det tar minst 14 dagar att få nyheter från Venedig, jämför jag med det paket jag skickade till Italien som tog mer än 8 veckor(!) på sig att komma fram.  Funderingar kring det uppväxande släktet känns helt aktuella: ”när jag var så gammal som min son är nu, hade jag minsann korsat haven och flytt från både min far och de spanska trupperna..” Kanske man inte längre är beredd att ändra sitt vittnesmål för en bakelse men mutor på alla nivåer är vi mer än väl bekanta med.

Skönlitteratur är en perfekt form för att ge historia kött och blod. Den ultimata sanningen tenderar ändå att alltmer bli en fiktion. Jag läser idag hellre en subjektiv reseskildring än en kompakt reseguide när jag ska resa någonstans. Terra Nullius av Sven Lindqvist är den senaste boken för mig i den genren. En hisnande historia som ger perspektiv på min kommande resa.

De saker i livet som du tror är katastrofer är det inte egentligen, från varje dike leder en stig, om man bara kan se den. Cromwells tankar banar väg för tiden med individen i fokus. Han, Cromwell, är det yttersta beviset för de nya tingens ordning. Vi läser 1500-tal, vi känner 2000-tal och historia känns mer aktuellt än någonsin.

Mia Dimblad

Boktips från proffsen v. 27

Här kommer våra boktips som publicerades i Norra Skåne och Skånska Dagbladet den 4 juli:

Mitt första boktips blir Katja Kettus bok Barnmorskan. Boken utspelar sig under Lapplandskriget, 1944-45 i Petsamoområdet i norra Finland. Den självlärda barnmorskan Vindöga, som lever under mycket svåra förhållanden, förälskar sig i den tyska SS-officeren Johannes Angelhurst. För att hon ska kunna få vara i närheten av honom så tar hon tjänst i ett tyskt fångläger där hon både bevittnar och utför fruktansvärda saker. Kettu skriver med ett mustigt språk, vilket kan vara bra att veta innan man griper sig an denna bok. Det är skitigt, äckligt och brutalt men det är en fantastisk historia som berättas. Berättelsen är lite snårig i början eftersom berättarrösterna, tiden samt plats skiftar, men ganska snart så kommer man in i historien och sammanhangen klarnar. Jag tycker att boken var en riktig läsupplevelse! 

Sommaren är något som i alla fall jag förknippar med deckare, även om jag läser deckare året runt. Så mitt andra boktips blir en deckare; Svarthuset av Peter May.  Bokens huvudperson Fin Mcleod återvänder till ön Isle of Lewis (en liten ö i de Yttre Hebriderna) för att utreda om ett mord som skett på ön har kopplingar till ett mord i Edinburgh. Fin, som själv växt upp på ön, men som inte varit där på många år, inser snart att inte mycket har förändrats och att gamla konflikter ännu ligger och pyr. För Fin blir återvändandet en motvillig resa tillbaka i tiden. Precis som i många av mina deckar-favoriter så är det inte deckarhistorien i sig som får mig att tycka om boken utan snarare person- och miljöskildringarna. Boken är första delen i en trilogi och del två, Lewismannen, kommer till hösten.

Ingen har väl undgått att det i år är hundra år sedan första världskriget startade. Hundra år då mänskligheten borde ha blivit lite klokare kan man tycka och undvikit allt vad krig heter. Men det krig som skulle göra slut på alla andra krig blev istället en orsak till andra världskriget och efter det har vi sett en hel del andra krig och konflikter. Mitt sista boktips blir därför Peter Englunds bok Stridens skönhet och sorg, en bok där nitton människor som på olika sätt deltog eller berördes av första världskriget får berätta sina historier. Boken bygger på brev, dagböcker och memoarer som de lämnat efter sig och är intressant eftersom det är vanliga människors upplevelser och vardag som vi som läsare får ta del av.

Boktips från proffsen v 26

Här kommer våra boktips som publicerades i Norra Skåne och Skånska Dagbladet den 28 juni: 

Som inköpare och ansvarig för avdelningen filosofi och psykologi på biblioteket, stöter jag ständigt på intressanta böcker i ämnet. På sistone har jag fastnat för böcker som handlar om hjärnan och den forskning som bedrivs på det området. Vad är det som får oss att må, tänka och bete oss på det sättet som vi gör? En som skrivit en bok om detta är Katarina Gospic, hon driver bland annat ett eget företag inom vilket hon arbetar med hjärnforskning. Hon var en av förra årets sommarpratare och jag blev väldigt imponerad av henne då. Så ung (född 1984) och så kunnig. Hennes bok Den sociala hjärnan gjorde mig inte mindre imponerad. Hon fokuserar framförallt på hur vår hjärna styr oss att vara en del av en social gemenskap. Kärlek, generositet och samarbete är våra bästa överlevnadsstrategier. Hon beskriver utförligt hur olika hormoner och receptorer påverkan på oss och styr oss in i ett socialt sammanhang. Ett kapitel handlar om förälskelse och vad som händer i hjärnan då, hur endorfiner och dopamin får oss att vilja fortsätta träffa den vi blivit förälskade i och hur oxytocin får oss att hålla ihop när den första förälskelsen lagt sig. Det känns som att vi är utsatta för en konspiration av vår egen kropps kemi. En som är inne på samma ämne är Ulf Ellervik i sin bok Njutning. I den avhandlas förälskelse och sex i termer av hur höga halterna av testosteron är under olika skeden. Ulf Ellervik är professor i bioorganisk kemi och boken handlar om hur vår upplevelse av njutning till stor del handlar om kemi.  I sin tur gör njutning oss lyckliga, som författaren själv skriver: ”jag valde därför att fokusera på njutning –  all den kemi som gör oss lyckliga”. Båda böckerna är väldigt intressanta och skrivna på ett sätt som gör att det är nästan omöjligt att sluta läsa. Men de får mig att fundera vidare på alla ”självhjälpsråd” som florerar i tidningar och diverse självhjälpsböcker. Funkar det verkligen att bli lycklig genom att till exempel stå framför spegeln och tala om för sig själv att man duger? Får det igång några kemiska processer som leder till lycka och välbehag? Stephen Briers är en brittisk psykolog som har skrivit boken Psyksnack! Stick hål på självhjälpsmyterna. Han ger mig svar på mina funderingar. På ett mycket sympatiskt vis tar han livet av myt efter myt, men ger samtidigt svar som stämmer väl överens med det de två föregående författarna redogjort för. 

Tora Carserud

Boktips från proffsen v25

Under sommaren tipsar några av Hässleholms bibliotekarier om böcker i Norra Skåne och Skånska Dagbladet. Vi publicerar tipsen här på bloggen efteråt. Här kommer tipsen som fanns i tidningen den 23 juni. 

Sommarens första bibliotekarie-tips handlar om förhållanden. Man vet ju absolut ingenting om hur andras relationer egentligen ser ut och den saken blir väldigt tydligt när man läser relationsromaner. Bengt Ohlssons utmärkta roman Swing handlar om ett till synes stabilt par, Hanna och Åke, som rör om ordentligt i den äktenskapliga grytan. Hon tycker att han är en aning för förutsägbar och föreslår impulsivt att de ska besöka en klubb för swingers, alltså par som sysslar med partnerbyte. Efter ett par dagars funderingar går Åke med på förslaget och nervöst beger de sig till en adress i ett vanligt hyreshus. Besöket på klubben får konsekvenser paret inte räknat med, och inte läsaren heller för den delen. Swing är väldigt lätt att läsa och har ett starkt driv i berättandet, men innehållet är bråddjupt och oerhört allvarsamt. Den är både rolig och obehaglig men kanske framför allt tankeväckande.

Helt nyutkommen är Anna-Karin Palms novellsamling Jaktlycka. Alla novellerna handlar om kvinnor och deras kärleksrelationer. På baksidan av boken står att man kan läsa novellerna som kapitel i en roman med en enda huvudperson, och det tycker jag stämmer väldigt bra. Min favorit är titelnovellen där en kvinna från storstaden hyr en stuga på landet och inleder ett förhållande med en bofast. Hon blir djupt förälskad och flyttar ut på landet för att dela hans liv. Efter ett tag märker hon dock hur allt det han dragits till hos henne också är det han vill trycka ner. Alla novellerna har denna problematik som återkommande tema: hur kvinnan aldrig blir sedd som hon verkligen är utan som den han, betraktaren, vill att hon ska vara.

Jag kan inte tipsa om relationsromaner utan att plocka fram en bok som har några år på nacken. Lionel Shriver slog igenom med Vi måste prata om Kevin, men min Shriver-favorit är nog Dagen efter. I den får man följa två parallella berättelser om samma huvudperson. En som handlar om hur livet skulle te sig om hon stannat kvar i den relation hon har i början av romanen, och en som beskriver tillvaron efter att hon lämnat sitt gamla förhållande och inlett en romans med en ny man hon träffat. Shriver beskriver plågsamt pricksäkert hur man ljuger både för sig själv och sin partner bara för man inte vill erkänna hur dåligt allting egentligen är. Man blir illa berörd och vrider sig generat i läsfåtöljen men fortsätter ändå att läsa för att det är så otroligt bra. 

Jaktlycka!

Jag har tyckt om Anna-Karin Palms författarskap ända sedan hennes debut med Faunen 1991. Hon slog igenom för en större läsarkrets med romanen Målarens döttrar och för tre år sedan kom Snöängel. Den sistnämnda var jag mindre förtjust i och desto större blev min glädje när jag efter bara ett par sidor i hennes nya novellsamling Jaktlycka märkte att den är något av det bästa hon skrivit. 

Anna-Karin Palm har skrivit noveller tidigare (Lekplats 1999 och In i öknen 2001) och det är ett forum som passar henne utmärkt. Också ett par av hennes romaner består av kortare sammanvävda berättelser. 

I novellerna i Jaktlycka är huvudpersonerna kvinnor i olika åldrar, kvinnor i relationer där de sällan blir sedda som de de egentligen är utan som den betraktaren vill att de ska vara. Den yngsta huvudpersonen är fjorton och den äldsta firar sin älskades nittioårsdag. Novellerna följer på varandra med protagonisternas stigande ålder och tack vare det är det väldigt lätt att läsa berättelserna som utsnitt från samma persons liv, som kapitel i en roman. 

Författaren har verkligen gjort adekvata iakttagelser av hur det kan se ut i ett förhållande som kanske inte är tipp topp. Man ser inte den andre som den är, det bubblar under ytan av oformulerad aggressivitet, man tror att man ska kunna göra om den andre, man är hopplöst fast i tankemönster och klassiska könsroller och blir rasande om ens världsbild hotas. Åtminstone jag kan känna igen både mig själv och en del tidigare pojkvänner i Anna-Karin Palms noveller. 

Men samtidigt som man blir arg, ledsen och upprörd över hur man som kvinna kan bli behandlad av sin närmaste, finns det en hoppfullhet och ett ljus i boken, och den sista novellen är fullkomligt underbar och man slår igen Jaktlycka med ett leende.

Semesterläsning

Så här inför den stundande ledigheten så vill jag gärna tipsa om några läsvärda böcker ur vårens utgivning.

Först ut är arkeologen Anna Lihammers skönlitterära debut Medan mörkret faller. Berättelsen, som är en deckare, tar sin början 1934 när steriliseringslagen antagits i Sverige och rasbiologin var ett accepterat forskningsområden. Kriminalkommisarien Carl Hell blir utsedd att utreda det bestialiska mordet på en högt uppsatt akademiker, prosektorn Gustaf Eklund som verkar vid den Anatomiska institutionen i Uppsala. Till sin hjälp tar han polissystern Maria Gustavsson, något som inte faller väl ut i den starkt mansdominerade och hierarkiska polisvärlden men som ger boken ett intressant perspektiv. Anna Lihammer har skrivit en bra deckare med en utmärkt skildring av tidsandan och ger ett stycke svensk historia som inte får glömmas bort.

Nästa boktips är Fågelburen av Lisa Jewell. De fyra syskonen Megan, Bethan, Rory och Rhys Bird bor med sina föräldrar Lorelei och Colin, i en lantlig idyll. När Rhys tar livet av sig under en påskhelg förändras allt för familjen Bird. Loreleis till synes harmlösa samlande på saker eskalerar och familjen kommer allt längre ifrån varandra. En feel-good roman som dock har en liten allvarlig underton och där berättelsen växlar mellan barnens uppväxt och nutid.


Susan Harrisons skönlitterära debut Hustrun, som också kom att bli hennes sista, är ett relationsdrama. Jodi och Todd har levt tillsammans i över tjugo år och Jodi har hela tiden sett mellan fingrarna med att Todd ständigt är otrogen. Men när Todd förälskar sig  i en betydligt yngre kvinna som han dessutom beslutar sig för att flytta ihop med rasar hela hennes tillvaro samman. Berättas omväxlande ur Jodi och Teds synvinkel och är på det hela taget en bra bok om ett pars oförmåga att hantera verkligheten.



När kejsaren var gudomlig är Julie Otsukas andra roman som översatts till svenska. Efter Japans anfall mot Pearl Harbor förändras livet över en natt för de japaner som bor i USA. Tusentals japan-amerikaner kom att interneras i läger runt om i USA och boken berättar om en namnlös kvinna och hennes två barns internering och återkomst till hemstaden när interneringen är slut. En liten bok där Otsuka lyckas skildra både individen och kollektivets erfarenheter på ett mycket målande sätt.

Det sista boktipset blir Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. På sin 85-års dag råkar Miriam av misstag säga att hon inte heter Miriam. Detta blir upptakten till en berättelse som växlar i tid mellan krigsåren och nutid. Miriam föds som Malika, en flicka med romskt ursprung. Under en fångtransport till ett läger byter hon identitet med en död judisk flicka som heter Miriam. Som Miriam lyckas hon överleva både Auschwitz och Ravensbrück och efter kriget hamnar hon i Sverige. Inte heller i Sverige vågar hon avslöja sin riktiga identitet eftersom romska flyktingar inte är välkomna, utan hon fortsätter sitt liv som Miriam. En bra bok och precis som Anna Lihammers bok får man en skildring av svensk (och europeisk) historia som inte får glömmas bort.

Oh, Donna!

I tisdags var den amerikanska författaren Donna Tartt i Malmö och intervjuades av Linn Ullmann på internationell författarscen och på söndag är hon i Stockholm på Kulturhuset. Tartt är, om du frågar mig och många med mig, en av de största och bästa samtidsförfattarna. Hon debuterade 1992 med Den hemliga historien (The Secret History) som blivit mer eller mindre kultförklarad. Det dröjde tio tills uppföljaren kom, Den lille vännen (The Little Friend) 2002 och den är i mitt tycke den bästa av hennes tre romaner, trots att den underligt nog fick rätt sval kritik. Steglitsan (The Goldfinch) kom ut förra året och blev belönad med Pulitzerpriset.
Den hemliga historien utspelar sig i universitetsmiljö där fem elever som studerar grekiska och latin fördjupar sig i diverse klassiska ritualer och backanaler. Relationerna i gruppen blir alltmer spända och till slut spårar allting ur och gruppen splittras.
 I Den lille vännen är det Harriet, tolv år, som försöker nysta upp sin storebrors mystiska död tolv år tidigare (då Harriet var nyfödd). Romanen utspelar sig i Mississippi på sjuttiotalet, och platser och persongalleri är underbart filmiskt beskrivet och man kan verkligen känna den brännande solen, dammet, dofter och smaker. Harriet tror att hon kommit på vem mördaren är och följer honom runt i stan, vilket gör honom paranoid - och därmed farlig - eftersom han tror att hon följer efter honom av helt andra orsaker.
Steglitsan är en oerhört välskriven och väldisponerad roman, finstämd och ständigt berörande som verkligen förtjänade sitt Pulitzerpris. Den handlar om Theo som bor med sin mamma i New York. Pappan har lämnat dem vilket de är hemskt nöjda med. Genom ett avskyvärt terrordåd förlorar Theo sin mamma och står helt ensam i världen. Mitt i katastrofen kommer han över en känd målning från 1600-talet, Steglitsan, vilken han har nedpackad i sin väska många år framöver. Målningen blir som ett slags symbol för mamman, som älskade den. Theo vill inte bo med sin pappa och gör det omöjligt för andra att spåra honom, utan får bo hos en skolkamrat. Tills pappan oönskat dyker upp och Theo mot sin vilja flyttar till honom i Las Vegas där han dras in i en mycket underlig och destruktiv livsstil, men å andra sidan finner en vän för livet. Till slut flyr han tillbaka till New York. Med sig har han målningen, vilken totalt dominerar hans liv på olika sätt.
Om du inte läst Donna Tartt än låna någon av hennes romaner som semesterläsning! Du kommer inte att ångra dig.

Låt det spira!

Rubriken är lånad från en av de nya trädgårdsböcker vi tipsar om idag: Låt det spira av Ellen Forsström. I den finns det bilder och text om trädgården som växer ihop med naturen runt omkring, där växterna själva får välja var de vill växa och där de får lösa tyglar.

Mer handfasta tips får man i Odla i pallkrage av Eva Robild. Att odla i upphöjda bäddar ger många fördelar: det blir varmare, lättare att komma åt, och enklare att begränsa odlingen. Tröttnar man kan man alltid vika ihop pallkragen och flytta den någon annanstans. Här får man veta hur många av olika växtsorter det får plats i en vanlig pallkrage, exempelvis två zucchiniplantor. Det riktigt kliar i fingrarna av längtan att få sticka dem i jorden, när man bläddrar.

Festfixaren Michael Bindefeld har skrivit en fantastiskt fin bok, Min trädgård är en fest, där han bland annat ger oss receptet på godaste rabarbersaften. Bilderna är otroligt vackra. Boken är en blandning av trädgårds- och kokbok och han berättar om hur grönsakerna i växthuset beter sig som festbesökare.

För den som inte har ett sommarhus med strandtomt på Värmdö, kanske Trädgård i kruka av Annika Christensen passar bättre. I den får man tips om vilka växter och blommor som passar för de olika årstiderna, vilka man kan ha ute när frosten hotar och vilka som bara tål milda sommarnätter och hur man kan göra fint när naturen ligger i dvala.
Hur du än gör: låt det spira!

Trassliga relationer

Av någon anledning älskar jag att höra och läsa om andra människors relationer. Ju sämre för dem desto bättre för mig, kan man kanske säga. Äh, nu överdriver jag, men jag tycker det är oerhört intressant att få insyn i intima relationer (fast inga erotiska detaljer, tack!).
Insyn i nära relationer får man i två av de romaner jag läst på sistone, en ny och en gammal (nåja). Det finns en obalans i paren och man får allt lite magont av att läsa hur de kämpar och våndas.


I Bengt Ohlssons nyutkomna roman Swing vill en den kvinnliga huvudpersonen Hanna att det ska hända något i förhållandet med Åke. En väninna berättar att hon och hennes man varit på swingerklubb och att det, även om eller kanske tack vare inget hände, förändrat deras förhållande till det bättre. Väninnan känner sig plötsligt sedd, något som Hanna också längtar efter. Alltså går hon hem och föreslår ett swingerklubbsbesök för Åke. Han har inga större pretentioner på livet utan är nöjd med tillvaron som den är och reagerar först negativt på Hannas förslag. Efter en viss betänketid inser han att han, slöjdläraren, förmodligen är en riktigt trist och fantasilös typ och säger okej, vi går dit.
Besöket på klubben lämnar en obehaglig eftersmak, men när de blir kontaktade av ett par de träffat där, vill ingen av dem vara den som säger nej och motvilligt går de på middag hos paret.
Swing handlar inte om sex, men sex har en viktig funktion i romanen, precis som det har i livet. Sex kan förändra allt, vare sig man vill det eller inte.
Swing är en lätt- och snabbläst bok, men oerhört fascinerande, tankeväckande och intressant.

I Maken från 1976 av Gun-Britt Sundström handlar det också till stor del om betydelsen av sex och sexuell attraktion i ett förhållande. Huvudpersonerna Martina och Gustav möts på universitetet när de pluggar. Båda är runt tjugo. Gustav blir stormande kär i Martina, medan hon förhåller sig en aning tveksam, särskilt efter själva erövrandet. Man får följa alla deras upp och ner, de försonas och skiljs i omgångar och det tycks vara Martina som inte kan bestämma sig. Hon verkar tycka bäst om Gustav som teori, på avstånd. Hon retar sig ständigt på honom, mest av allt att han vill ha sex. Martina ser sig som en ung kvinna med frisk aptit på sex och förstår inte varför hon inte tänder på Gustav. Däremot tänder hon på andra, till exempel studentkamrater, men hon blir oerhört nere när Gustav gör likadant och träffar andra kvinnor, kvinnor som vill ligga med honom. Martina säger att det inte är Gustav hon tycker illa om, utan den hon blir tillsammans med honom.
Jag måste säga att jag inte förstår mig det minsta på Martina och hennes gräset-är-grönare-på-andra-sidan-attityd, men ändå kan jag inte låta bli att fortsätta läsa. Maken är mycket välskriven och fantastiskt underhållande med kul formuleringar och mycket självironi.

Kort intervju med Arkan Asaad inför författarbesöket den 3 mars

Tre snabba frågor till Arkan Asaad, författare och ambassadör för Reach for Change, som kommer till Hässleholm kulturhus 3 mars kl. 19 för att prata om sin bok och sitt arbete mot tvångsäktenskap. 

 

1. Är Stjärnlösa nätter en självbiografi?

-          Stjärnlösa nätter är ingen självbiografi. Det är en roman med fiktiva karaktärer men berättelsen är baserad på mitt eget liv. Amar finns inte i verkligheten men hans erfarenheter delas av många i verkliga personer. Han är en ingång till mångas berättelse.

-          För mig blev skrivandet det verktyg som jag behövde för att bearbeta mitt liv och förstå min historia i ett större sammanhang. Genom skrivandet fick jag igång en oändlig dialog med mig själv och prosan blev den naturliga formen.

 

Amar i boken ville ju bli filmregissör, har det också varit din dröm?

-          Från början fanns tanken att göra en film av min berättelse, men jag insåg snabbt att litteraturen är mer obegränsad. Jag behövde inte tygla mig utan kunde mer utförligt beskriva situationer och händelser. Filmen är en mer komprimerad form av berättande.

-          Men nu har det gått varvet runt och jag precis skrivit färdigt långfilmsmanuset till boken Stjärnlösa nätter. Det blir premiär under 2015.

2. Är det någon ny bok på gång?

-           Jag håller på att färdigställa min andra roman, denna gång är det fadern och hans liv som är i fokus. Det kommer att bli en prequel till Stjärnlösa nätter och utspelar sig 30 år tidigare. Det är en helt annan bok och så underbart rolig att skriva, speciellt som jag gör det tillsammans med min far.

Vilken litteratur har betytt extra mycket för dig?

-        Det är många klassiker som jag gillar men jag vill speciellt nämna Guy de Maupassant. Hans noveller är helt underbara och känns inte alls gamla. Hans skrivande är så visuellt och det är så bra tempo i hans berättelser. En annan viktig författare för mig är Lian Hearn ( australiska författaren Gillian Rubinsteins pseudonym, reds anm) Hennes berättelser om klanen Otori i ett feodalt Japan förenar fantasi och verklighet med mystik och jag tycker att hennes karaktärer är så levande att det känns som jag kan ringa och prata med dem här och nu.

3. Vad har varit de avgörande händelserna/viktigaste komponenterna i ditt liv för att du kommit dit du är idag?

-         Min instinkt att överleva och att aldrig stå kvar. Att använda de verktyg man har och aldrig gå in i en offerroll. Elitidrotten har hjälpt mig otroligt mycket. Att få kämpa för att nå sina mål och hela tiden hålla hoppet vid liv. Föreningslivet och idrottrörelsen hjälpte mig definitivt när jag hamnade i den situation jag gjorde och man kan inte nog poängtera hur viktiga de är för många ungdomars idag. De ger tillhörighet samtidigt som det stärker individuellt.  

Tidsresor

När jag var yngre läste jag allt av Stephen King och såg fram emot varje ny bok. Jag minns med skräckblandad förtjusning både Jurtjyrkogården, Carrie och Cujo. Men sedan tappade jag intresset och har inte läst något alls av honom förrän jag fick syn på boken 22/11 1963 som kom förra året.

Året är 2011 när Jake Eppings vän Al visar honom en port till det förflutna. Varje gång man kliver genom porten är klockan 11.58 den 9 september 1958. Al, som är döende, vill att Jake ska använda porten och förhindra mordet på Kennedy. Al är övertygad om att om man kan förhindra mordet så kommer världen att vara så mycket bättre att leva i. Jake är inte helt övertygad om det men han har en egen orsak till varför han ändå är villig att kliva genom porten och landa i 1958 och han vet ju också att om något går fel kan han återvända till 2011 och sedan kliva genom porten en gång till. Eftersom Jake ska tillbringa 5 år i det förflutna så måste han ju inrätta ett liv under tiden vilket innebär att boken givetvis handlar om mer än Jakes försök att förhindra mordet på Kennedy.

Bokens titel 22/11 1963 syftar på den datum då Kennedy sköts till döds i Dallas och King lyckas väl med att skildra 50- och 60-talets USA. Men det som är mest spännande med boken är just resor i tiden. Vad händer om man kunde resa i tiden och försöker förhindra en händelse? Lägger det förflutna hela tiden hinder i vägen när man försöker påverka skeendet? Eller blir konsekvensen, om man lyckas, att något annat minst lika otäckt måste ske för att tiden är obändig som King skriver?  Det får vi ju givetvis aldrig veta men det väcker många tankar, för visst finns det sådant som man skulle vilja hindra ifrån att ha hänt. Men även en tidsresa utan annat syfte än att studera det förflutna kan få oanade konsekvenser om än inte för hela världen så för en enskild person.

Och efter att ha läst denna bok av Stephen King blev jag  sugen på att läsa Varsel också, eller The Shining som den heter på engelska, och den var lika ruggig som jag mindes den....