Begåvat tecknat

Undertecknad är mycket förtjust i tecknade serier och gillar allt från Tintin och Fantomen till Medelålders Plus och Simon's Cat. Senast utlästa seriealbum heter Tamara Drewe och det är mer en serieroman än ett vanligt tecknat album. Posy Simmonds har tecknat och författat berättelsen som bygger löst på Thomas Hardys klassiker Fjärran från vimlets yra (Far from the Madding Crowd 1874). Man kan vagt känna igen en del drag från Hardys roman, men Tamara Drewe står helt klart på alldeles egna ben. Tamara Drewe gick som följetong i The Guardian innan den blev ett eget album. Den har också filmats av Stephen Frears.

Handlingen är så som följer. På brittiska landsbygden har ett medelålders par ett slags bed-and-breakfast för författare och mannen är själv författare av populära deckare. Stället frekventeras av många och författarna, inklusive mannen i huset , mr Hardiman, blir väl omhändertagna av mrs Hardiman. Han å sin sida har varit otrogen att antal gånger men återvänder alltid ångerfull till hustrun, som dock börjar känna sig less på det hela. På gården, som är så gott som självförsörjande, jobbar en ung man vid namn Andy Cobb som tar hand om höns och köksträdgård.
In på scenen kommer då en ung kvinna, Tamara Drewe. Hon är uppvuxen på granngården och har efter att mamman dött fått ärva fastigheten. Alla charmeras av Tamaras tjuskraft och allt under det att årstiderna växlar och Tamara besöker gården - hon bor annars i London där hon skriver krönikor ("Fjärran från allt") för en tidning - utvecklas diverse intriger och händelser som till slut eskalerar i en serie mindre tragedier.
Serieromanen Tamara Drewe är så himla välskriven och så förbaskat snyggt tecknad att det är ett rent nöje att tillbringa ett par timmar i bokens sällskap. Jag ger den högsta poäng.

Tamara Drewe finns att låna på biblioteket och är den inte utlånad står den på seriehyllan Hci.

Oemotståndlig kisse

Härom veckan satt jag en halv söndageftermiddag och tittade på de korta filmsnuttarna som finns på den speciella Simon's Cat-kanalen på youtube och skrattade så mycket att mina egna katter tittade snett på mig. Simon Tofield har verkligen studerat sina katter för han lyckas otroligt väl med att skildra en katts later och laster. Alla som har katt känner igen både sig själv och sin kisse. Speciellt den där gesten där katten pekar på sin mun när han vill ha mat...

På biblioteket har vi just fått in del två och tre av Simons katt: På andra sidan staketet och Kitten Chaos. I På andra sidan staketet rymmer Simons katt hemifrån efter att ha blivit tvungen att bada - den mest förnedrande av alla förnedrande upplevelser för en katt. Det är helt underbart att få följa katten ut på landet där han skaffar sig vänner bland allehanda djur, både i skogen och bondgården. Men naturligtvis längtar han hem och travar så småningom tillbaka och kurar ihop sig på husses säng igen.

I Kitten Chaos får Simons katt sällskap. Husse hittar en liten kattunge som han tar hand om och det är en kattunge som inte precis känner någon vidare respekt för vuxna katter. Simons katt får stå ut med diverse bus som kattungen hittar på och dras själv med i den lilles lekar, och jag som själv har en äldre katt som för ett par år sedan blev tvungen att stå ut med en ny kattmedlem i familjen känner igen så gott som varenda situation.

Kom till oss och låna Simons katt-böckerna!

Nytt på seriefronten!

I höst har vi flera trevliga återseenden på seriehyllan. Mats Jonsson, vars debutalbum ”Hey Princess” hyllades vid utgivningen 2002 är tillbaka med fortsättningen ”Mats kamp”. Det är självbiografiskt, roligt och träffsäkert rapporterat från den stockholmska urbana medelklassens horisont. Mats och sambon har blivit några år äldre och indiepop och nattliv på krogen byts ut mot familjeliv och ”tvångsarbete” på det föräldrakooperativa dagiset. Mats för en ständig kamp för att räcka till för allt och för bostadslånet och det är ilsket, roligt och politiskt när han ondgör sig över medelklasstillvaron i ekorrhjulet.

En annan som är tillbaka är Liv Strömquist med ”Ja till Liv”. Också hon har blivit mycket i ropet på sista tiden, hon hörs som programledare i P3:s Tankesmedjan och dyker upp i tv-sofforna. Och många gillar henne! Jag är nästan förvånad för hon är riktigt, riktigt elak emellanåt. Själv ligger jag dubbel och skrattar åt hennes påhopp på Robert Gustafsson, en uppgörelse för hans uttalande om varför kvinnor inte är roliga. Läs!

Hetero i Hägersten

Sofia Olsson, född -79, är serietecknare och journalist, bland annat på Kulturnytt i P1. År 2007 debuterade hon med seriereportageboken Ända hit där hon gör serier av samtal med invandrare som berättar om hur de ser på Sverige och problem de stött på, allt sett ur ett dråpligt och humoristiskt perspektiv men med en knorr av allvar.

I år kom hennes andra seriealbum Hetero i Hägersten ut, i vilket man får följa ett par i trettioårsåldern och de kringelikrokar deras förhållande tar. De flyttar runt mellan andrahandslägenheter och strular runt ett tag innan de bestämmer sig på allvar, precis som det brukar vara i brytpunkten mellan ansvarslös, ungdomlig tillvaro och vuxenlivet.

Teckningarna är snygga, välgjorda och fantastiskt roliga, och fångar verkligen typiska situationer och samtida resonemang på pricken. Själv skrattade jag så gott som hela tiden medan jag läste albumet, kanske mest åt det ständiga dilemmat: varför tömmer ingen tesilen innan den hamnar i diskvattnet?

Frågan om varför det alltid är Beck på tv är också ett återkommande problem, liksom vem av dem som mest är ett offer. "Jag är ju arbetarklass", säger killen, "och du kvinna ... Hur ska vi synka våra offerroller?" "Vi får väl göra ett schema", svarar tjejen.

Här finns Sofia Olssons hemsida med massor av teckningar att skratta åt. Och här kan du hitta Sofia Olsson i vår katalog. Sök på "Sofia Olsson hci" så hittar du rätt.