Tre starka kvinnor av Marie Ndiaye
En relativt ung fransk författare med en rad romaner och teaterpjäser bakom sig. Hon debuterade redan som 18-åring 1985, och är ett stort namn i Frankrike. Hon blir ganska upprörd då hon omtalas som invandrarförfattare, hon är uppväxt i Frankrike och hennes mor är fransyska, fadern, som hon träffade först då hon var 15 år kommer däremot från Senegal. "Det enda som är afrikanskt hos mig är mitt utseende", lär hon ha sagt.
För boken tre starka kvinnor fick Marie Ndiaye det prestigefyllda franska Goncourtpriset 2009 och i samband med att hon tog emot priset uttalade hon sig kritiskt för att inte säga hätskt mot president Sarkozy vilket chockerade en del.
Tre starka kvinnor består av tre kortromaner eller långnoveller som har lösa beröringspunkter men inte riktigt ändå hänger ihop som en roman. Alla handlar om kvinnor som på ett eller annat sätt är eller har varit utsatta för förtryck, alla har ett ursprung i något afrikanskt land och en beröring med Frankrike. Alla handlar om kvinnor med ett utanförskap. Alla handlar också på ett plan om svaga män. Och i relief mot deras svaghet framstår kvinnornas tysta styrka så mycket klarare.
Nora kallas till sin far och reser mot bättre vetande verkligen dit. Hon finner fadern som alltid varit så mån om sitt yttre nedgången och hans hus förfallet. Han har två små döttrar som han knappt vet att de existerar, han kan inte ens deras namn. Det enda som betyder något är sonen, hennes bror. Det är för hans skull hon kallats dit. Sakta rullas historien upp och nu och då vävs samman. Att läsa den här berättelsen är som att gå i en labyrint och för varje hörn man går runt får man nya ledtrådar som så småningom leder till en slags förståelse. En historia brer ut sig.
Den andra och längsta delen av boken utspelar sig under en enda dag och helt utifrån en mans perspektiv. Rudy älskar sin hustru med en besatthet som går utöver allt annat och han tror att hon varit otrogen med hans chef. Han hatar sitt jobb. Han är sjuk. Han grubblar, han är närmast sinnessjuk, det hela påminner nästan om en skildring av Dostojevskijs febriga figurer.
Den sista ganska korta berättelsen är ett skrämmande kvinnoöde. Khady Demba, en barnlös änka förskjuts av sin döde mans familj. Hon får en rulle sedlar och en adress och skickas iväg att söka fly till Frankrike. Hennes styrka ligger i att hon hittar sig själv, mitt i misären bär hon en stolthet. Jag är Khady Demba upprepar hon för sig själv som ett mantra. Och trots all fysisk smärta, alla svek och våldtäkter som hon utsätts för håller hon sitt huvud högt. Jag är Khady Demba!
Tre berättelser om hur det är att leva på marginalen med utsattheten som tema. Allt skildrat med ett språk som lyser och vibrerar.
I "Underjordiska timmar" pågår två parallellhistorier kring två personer som båda befinner sig mitt i sina karriärer, mitt i ett rusande pulserande Paris. Mathilde, en ensamstående trebarnsmamma, arbetar på ett stort hälsoföretag i Paris, där hon trivs med både chef och kollegor. Utan förvarning händer det något, Mathilde upptäcker att hennes arbetsuppgifter har tagits ifrån henne sakta men bestämt. Hon blir inte informerad längre, inte tillkallad till viktiga möten och en dag sitter det en annan person på hennes rum. Mathilde verkar paralyserad av situationen, letar kraft i ett Warcraftspelkort, famlar efter varför och sina rättigheter.
