Oh, Donna!

I tisdags var den amerikanska författaren Donna Tartt i Malmö och intervjuades av Linn Ullmann på internationell författarscen och på söndag är hon i Stockholm på Kulturhuset. Tartt är, om du frågar mig och många med mig, en av de största och bästa samtidsförfattarna. Hon debuterade 1992 med Den hemliga historien (The Secret History) som blivit mer eller mindre kultförklarad. Det dröjde tio tills uppföljaren kom, Den lille vännen (The Little Friend) 2002 och den är i mitt tycke den bästa av hennes tre romaner, trots att den underligt nog fick rätt sval kritik. Steglitsan (The Goldfinch) kom ut förra året och blev belönad med Pulitzerpriset.
Den hemliga historien utspelar sig i universitetsmiljö där fem elever som studerar grekiska och latin fördjupar sig i diverse klassiska ritualer och backanaler. Relationerna i gruppen blir alltmer spända och till slut spårar allting ur och gruppen splittras.
 I Den lille vännen är det Harriet, tolv år, som försöker nysta upp sin storebrors mystiska död tolv år tidigare (då Harriet var nyfödd). Romanen utspelar sig i Mississippi på sjuttiotalet, och platser och persongalleri är underbart filmiskt beskrivet och man kan verkligen känna den brännande solen, dammet, dofter och smaker. Harriet tror att hon kommit på vem mördaren är och följer honom runt i stan, vilket gör honom paranoid - och därmed farlig - eftersom han tror att hon följer efter honom av helt andra orsaker.
Steglitsan är en oerhört välskriven och väldisponerad roman, finstämd och ständigt berörande som verkligen förtjänade sitt Pulitzerpris. Den handlar om Theo som bor med sin mamma i New York. Pappan har lämnat dem vilket de är hemskt nöjda med. Genom ett avskyvärt terrordåd förlorar Theo sin mamma och står helt ensam i världen. Mitt i katastrofen kommer han över en känd målning från 1600-talet, Steglitsan, vilken han har nedpackad i sin väska många år framöver. Målningen blir som ett slags symbol för mamman, som älskade den. Theo vill inte bo med sin pappa och gör det omöjligt för andra att spåra honom, utan får bo hos en skolkamrat. Tills pappan oönskat dyker upp och Theo mot sin vilja flyttar till honom i Las Vegas där han dras in i en mycket underlig och destruktiv livsstil, men å andra sidan finner en vän för livet. Till slut flyr han tillbaka till New York. Med sig har han målningen, vilken totalt dominerar hans liv på olika sätt.
Om du inte läst Donna Tartt än låna någon av hennes romaner som semesterläsning! Du kommer inte att ångra dig.

Låt det spira!

Rubriken är lånad från en av de nya trädgårdsböcker vi tipsar om idag: Låt det spira av Ellen Forsström. I den finns det bilder och text om trädgården som växer ihop med naturen runt omkring, där växterna själva får välja var de vill växa och där de får lösa tyglar.


Mer handfasta tips får man i Odla i pallkrage av Eva Robild. Att odla i upphöjda bäddar ger många fördelar: det blir varmare, lättare att komma åt, och enklare att begränsa odlingen. Tröttnar man kan man alltid vika ihop pallkragen och flytta den någon annanstans. Här får man veta hur många av olika växtsorter det får plats i en vanlig pallkrage, exempelvis två zucchiniplantor. Det riktigt kliar i fingrarna av längtan att få sticka dem i jorden, när man bläddrar.
Festfixaren Michael Bindefeld har skrivit en fantastiskt fin bok, Min trädgård är en fest, där han bland annat ger oss receptet på godaste rabarbersaften. Bilderna är otroligt vackra. Boken är en blandning av trädgårds- och kokbok och han berättar om hur grönsakerna i växthuset beter sig som festbesökare.

För den som inte har ett sommarhus med strandtomt på Värmdö, kanske Trädgård i kruka av Annika Christensen passar bättre. I den får man tips om vilka växter och blommor som passar för de olika årstiderna, vilka man kan ha ute när frosten hotar och vilka som bara tål milda sommarnätter och hur man kan göra fint när naturen ligger i dvala.
Hur du än gör: låt det spira!