Jaktlycka!

Jag har tyckt om Anna-Karin Palms författarskap ända sedan hennes debut med Faunen 1991. Hon slog igenom för en större läsarkrets med romanen Målarens döttrar och för tre år sedan kom Snöängel. Den sistnämnda var jag mindre förtjust i och desto större blev min glädje när jag efter bara ett par sidor i hennes nya novellsamling Jaktlycka märkte att den är något av det bästa hon skrivit. 

Anna-Karin Palm har skrivit noveller tidigare (Lekplats 1999 och In i öknen 2001) och det är ett forum som passar henne utmärkt. Också ett par av hennes romaner består av kortare sammanvävda berättelser. 

I novellerna i Jaktlycka är huvudpersonerna kvinnor i olika åldrar, kvinnor i relationer där de sällan blir sedda som de de egentligen är utan som den betraktaren vill att de ska vara. Den yngsta huvudpersonen är fjorton och den äldsta firar sin älskades nittioårsdag. Novellerna följer på varandra med protagonisternas stigande ålder och tack vare det är det väldigt lätt att läsa berättelserna som utsnitt från samma persons liv, som kapitel i en roman. 

Författaren har verkligen gjort adekvata iakttagelser av hur det kan se ut i ett förhållande som kanske inte är tipp topp. Man ser inte den andre som den är, det bubblar under ytan av oformulerad aggressivitet, man tror att man ska kunna göra om den andre, man är hopplöst fast i tankemönster och klassiska könsroller och blir rasande om ens världsbild hotas. Åtminstone jag kan känna igen både mig själv och en del tidigare pojkvänner i Anna-Karin Palms noveller. 

Men samtidigt som man blir arg, ledsen och upprörd över hur man som kvinna kan bli behandlad av sin närmaste, finns det en hoppfullhet och ett ljus i boken, och den sista novellen är fullkomligt underbar och man slår igen Jaktlycka med ett leende.