Gammalt & nytt i Rumänien

Nyss hemkomna från den rumänska staden Sibiu finns det många intryck att smälta.

Vi är tre bibliotekarier från Hässleholm som beviljats EU-pengar inom programmet "Grundtvig besök och utbyten" och därför besökt Biblioteca Astra i Sibiu. Under en semesterresa förra året träffade min kollega Cristina bibliotekschefen där,  som då visade intresse för ett samarbete med Hässleholms bibliotek. Till saken hör att Cristina ursprungligen kommer från Rumänien, och att hon arbetade på Biblioteca Astra innan hon kom till Sverige. Vi bestämde oss därför för att söka pengar för att göra en studieresa dit, och efter några månaders väntan fick vi ett positivt besked!

Själv har jag har aldrig tidigare besökt ett bibliotek i ett östeuropeiskt land, så det hela var väldigt spännande. Sibiu ligger mitt i Rumänien, i Transsylvanien, och från staden ser man de snöklädda topparna i bergskedjan Karpaterna. Staden har knappt 140 000 invånare och 2007 var den en av Europas kulturhuvudstäder. Under veckan hann vi med flera utflykter, både till medeltidsstaden Sighisoara och bilturer upp i bergen. Utsikten och vyerna var fantastiska, våren hade kommit sent till Rumänien också i år, så allt var friskt och frodigt grönt i naturen. Dessutom hade vi tur med vädret och det var soligt och varmt fram till kvällen innan vi skulle åka hem.

Huvudsyftet med vår resa var förstås att studera biblioteksverksamheten och framförallt att titta på hur man arbetar med vuxnas lärande på biblioteken i Rumänien. Vi hade ett digert program under veckan och besökte förutom Biblioteca Astra också flera skolbibliotek, universitetsbiblioteket och biblioteket på Brukenthalmuséet.

Vad kan man då säga om verksamheten på de rumänska folkbiblioteken? Det finns både likheter och olikheter med Sverige. Tillgången till publika datorer var god på biblioteket i Sibiu, och precis som här i Sverige jobbade man en hel del med att öka IT-kunskapen hos befolkningen. Det anordnades kurser och utbildnngar för bland annat äldre som ville lära sig mer. 

Vad gäller nyförvärven är man just nu väldigt beroende av donationer, eftersom den ekonomiska krisen gjort att anslagen sinat. På biblioteken har man fortfarande ett stort fokus på samlingarna, så för mig som jobbat mycket med gallring och medieplanering kändes det lite som att förflyttas tillbaka i tiden. Även på ett bibliotek i en mindre stad som Sibiu, har man kravet på sig att spara och bevara gammal litteratur. Och det var viktigt att kontrollera att inget försvann ut från biblioteken! Det inventerades ofta och få böcker gallrades. Här i Sverige är det ju universitetsbiblioteken som har ett bevarandeansvar, och vi har ett mer centraliserat system med ansvarsbibliotek. I Sibiu hade man istället införskaffat en väldigt modern utrustning för digitalisering och man var strängt sysselsatta med scanna in äldre böcker och tidskrifter. Just denna kombination av gammalt och nytt var facinerande. Inom samma verksamhet ryms jättelika magasin med gammalt material, som numera går att söka i webbkatalogen eller som finns inscannat och är sökbart på webben. 

Biblioteca Astra är också aktivt på sociala medier och har i skrivande stund över 5000 som gillar sidan på Facebook. Vår egen Facebook-sida i Hässleholm gillas av bara drygt 300...

I Sibiu satsar man också mycket på kulturverksamheten och på att synas ute i lokalsamhället. En begränsad ekonomi gör att man ofta använder sig av volontärer. Vi besökte bland annat ett mindre bybibliotek, "Syltburken" som byggts om och rustats upp av volontärer, sedan det gamla biblioteket angripits av boklöss. Här  satsade man mycket på programverksamheten och jobbade med sagor.

Sammanfattningvis var det en väldigt intressant resa som vi hoppas ska resultera i ett återbesök av bibliotekarier från Sibiu och kanske ett framtida samarbete. Vi blev väldigt väl mottagna och hoppas kunna återgälda denna gästfrihet. Att vår kollega Cristina kunde översätta och tolka betydde förstås mycket, och hon var också mycket mån om att vi skulle få se så mycket som möjligt av både kulturliv och annat. Hennes vänner och släktingar bidrog till att göra veckan minnesvärd.  Rumänien och Sibiu är verkligen värt ett besök, även för annat än att titta på bibliotek! En stor vinst med studieresor och utbyten är att man reflekterar över sin egen verksamhet och ser på den med nya ögon.

Norges nationaldag

I skrivande stund är det Norges nationaldag. När jag skyltade med norska författare i morse kom jag att tänka på att några av de böcker, jag läst, som gjort störst intryck på mig är skrivna av norska författare.Jan Kjærstads Förföraren läste jag för många år sedan. En tjock tegelsten som jag aldrig ville skulle ta slut. Som tur var fanns det två böcker till i serien, Erövraren och Upptäckaren.  Jan Kjærstad  har som tema i böckerna att ett liv ser olika ut beroende på vem som berättar om det. Berättarperspektivet skiftar därför i alla tre romanerna. Den första delen, Förföraren, får vi lära känna Jonas Wergeland, som en god och oskuldsfull människa.
I den andra delen, Erövraren, vidgas bilden. Det finns osympatiska drag hos Wergeland. En erövrare kan kanske inte vara helt igenom sympatisk.

I den tredje delen, Upptäckaren, tvingas Wergeland att upptäcka sig själv, reflektera över vem han är och det gör ont. Den yttre handlingen för hela trilogin, ett dödsfall, står i centrum i den sista boken.

Erlend Loe kom jag först i kontakt med när jag jobbade som skolbibliotekarie, då med den totalt skruvade boken, som av någon anledning är klassad som barnlitteratur, Kurt i Kurtby. Senare har jag läst hans vuxenböcker, men stilen går igen. Fruktansvärt roliga men med stark kritik mot samhället och oförmåga att tänka själv.Jo Nesbøs Huvudjägarna lyssnade jag på som ljudbok när jag körde till och från jobbet. Den var så fruktansvärt spännande att jag var tvungen att kombinera det med läsning av boken när det var rast på jobbet.

Så mitt tips är låna hem en norsk och läs.

Fallvatten

En del böcker lånar man hem, tittar på, lägger åt sidan och tänker att man ska läsa den senare men lämnar slutligen tillbaka den oläst. Sällan lånar man boken igen utan den blir en av alla de böcker som man känner att man egentligen skulle vilja läsa men det blir helt enkelt inte av. Detta händer mig ibland och jag tror att det är endast vid ett fåtal gånger som jag faktiskt har lånat boken igen och läst den. En bok som har varit hemma och vänt hos mig två gånger är Mikael Niemis Fallvatten men den sista gången jag lånade den så läste jag den också och det är jag glad för att jag gjorde.

De flesta av oss tror nog att det inte är någon större risk för att en naturkatastrof ska drabba Sverige. Det finns ingen större jordbävningsrisk, inte heller några aktiva vulkaner och hittills har vi varit relativt förskonade ifrån större översvämningar även om det förekommit några stycken. I Niemis Fallvatten finns däremot ett scenario beskrivet som faktiskt skulle kunna inträffa, att någon av de dammar som reglerar vattnet i de utbyggda älvarna, skulle brista och släppa ut de enorma mängder vatten som finns där.

Handlingen är som följer; Under hela hösten har det regnat i trakterna kring Luleälven. Vattenmagasinen är överfyllda och en dag så händer det som inte får hända, Sourvadammen brister och likt en tsunami forsar stora mängder vatten ut. Strömmen slås ut, mobiltelefonerna fungerar inte och många överraskas av vattnet som tar med sig allt i sin väg. I berättelsen finns några personer vars kamp man får följa på nära håll, till exempel Vincent Laurin som precis hinner lyfta med sin helikopter, Adolf Paaval som i sin bil försöker köra ifrån vattnet men kör i diket och inte kommer undan. Lena Sundh som står vid vattnet och målar akvarell och Lovisa Laurin som är på väg till sin pappa Vincent. Katastrofsituationen som uppstår tar fram både det bästa och det sämsta hos människorna. Visst finns det de som sträcker ut en hjälpande hand till andra men det finns också de vars beteende väcker obehagskänslor. När den civiliserade fasaden rämnar och människor gör saker som ligger långt ifrån vad som är acceptabelt.

Berättelsen utspelar sig under en dag och är bitvis riktigt spännande och svår att lägga ifrån sig. Slutet är kanske lite väl abrupt för min smak men man får i alla fall veta hur det går för huvudpersonerna. Jag tror att det skulle gå att göra en bra och spännande film av boken.

Fallvatten finns att låna på biblioteket.

Den dag jag blir fri, av Lawen Mohtadi

Den 8 april varje år firas Romernas nationaldag till minne av den första konferensen som hölls 1971.
Romerna är ett folk utan eget land men med en egen flagga.




Att var Rom är inte lätt, en utsatt och marginaliserad grupp har det varit länge. Men en person som betydde mycket för att ge de svenska Romerna drägligare förhållanden var Katarina Taikon. Om henne kom Lawen Mohtadi ut med boken Den dag jag blir fri, i höstas.

Jag minns Katarina Taikon som en stridbar person på 1970-talet men riktigt hur mycket hon betydde förstod jag inte förrän jag läste boken. Efter en barndom och ungdom i tält under tuffa förhållanden, ett påtvingat giftermål, en rymning...fick hon så småningom gå i skola. Som 31-åring gav hon ut sin första bok.

Hon levde ett självförbrännande liv som tog på henne så myckat att hon var tvungen att försvinna ibland, bara kraschlanda hos någon vän, dricka sig full för att orka med.

Barnböckerna om Katitzi ligger nära hennes eget liv men hon sockrade lite där, det fick inte bli FÖR hemskt när man vände sig till barn. I vuxenböckerna vågade hon mer.

Alldeles nyss fick inte dessa människor stanna på samma plats mer än några dagar, barnen fick inte gå i skola trots att vi hade skolplikt sedan länge. Och fortfarande idag förhindras romer från att hyra bilar. Att det också förekommer hetsjakt i butiker eftersom alla tror att alla romer stjäl har jag personlig erfarenhet av. Hade jag själv blivit behandlad så hade jag börjat stjäla.

Och ändå. inte minst tack vare Katarinas kamp, är det så mycket bättre förhållanden här i landet än på många andra platser.

Att resa med litteraturens hjälp - exempel Istanbul och Transsylvanien

Resa, lämna vardagen, ta mig långt bort härifrån, bara bort, bort. Känslor vi känner igen, och många gör också slag i saken, trots kriser både hemma och i de länder vi besöker*.

Min resa börjar på biblioteket där jag söker inspiration i andras erfarenhet och upplevelser kring den plats jag ska besöka. Någon sa att en resa består av minst lika mycket förberedelsetid som restid och det är jag beredd att hålla med om. Inför vårens resor har jag genom litteratur inte bara upptäckt samband mellan de platser jag ska besöka, jag har också lärt mig massor som det verkar som jag missat/glömt i historieundervisningen.

Närmast går resan till Istanbul, en stad med en mångtusenårig sägenomspunnen historia. Vårt resesällskap hade rekommenderat Byzantinsk historia av Alf Henrikson från 1971 som ett måste inför resan. Jag måste erkänna att jag ännu inte hunnit igenom hela den (tjocka) boken, med krig och kejsare som avlöser varandra och där staden ännu heter Konstantinopel. Istanbul gör entré på världsscenen först på 1400-talet med det osmanska rikets storhetstid då byzantinska eran över och Hemriksons bok tar slut.
Närmare personligt, men ändå med historisk insikt, kommer man staden med hjälp av författare som Ramklint och Hylinger. I Ramklint hittade jag en passage där hon hade tyckt att det vore intressant att få veta vad som hände den eunuck som levde sida vid sida med den siste kejsaren i Konstantinopel. Som av en tillfällighet hittade jag på nysnurran i biblioteket "Eunucken och ormen" av en turkisk författare, nyligen översatt till svenska, där just den enucks personliga resa skildras i en historisk roman. Turkiet har också sin nobelpristagare, Orhan Pamuk, med flera böcker som utspelar sig i Iatsnbul, inte minst hans självbiografiska bok med atdens namn i titeln. Icke att förglömma idag, deckare med Istanbul som spelplats ex Nadel, Somer, Goodwin.

Nästa resa som också ligger nära i tiden för mig går till en för oss svenskar kanske mer okänd del av Europa, Transsylvanien i Rumänien. Det första jag tänkte på då var boken Dracula av Bram Stoker. men i samband med sökandet efter den hittade jag en mer aktuell och mycket intressant bok om själva Draculamyten; Dracula och hans arv av Anders Kaliff. Om man inte blir sugen på att både besöka Transsylvanien och veta mer om landet efter den läsningen vet jag inte hur man är skapt! Att upptäcka hur lite man vet om Europa och speciellt östra delarna är nästan skrämmande. I skolan var det bara en samling mer eller mindre okända länder bakom järnridån, men nu efterhand här upptäcker man att det är centrum av Europa vi talar om, och att Transylvanien är ett av de nav som den europeiska historien snurrat kring. Otillgängligt belägen mellan Karpaternas bergmassiv är det inte konstigt att det blivit vampyrernas och de gotiska skräckberättelsernas hemvist och att det är här som författaren Bram Stoker inspirerades till sin Dracula.
Transsylvanien, en kulturell och mångfacetterad smältdegel där Europas historia gått på högvarv under århundraden. Om Istanbul idag är Europas port till Asien så var Transsylvanien med sina bergstrakter gränsen mot väst under det osmanska väldet. Förebilden för Stokers Dracula, Vlad Tepes även kallad Pålspetsaren, balanserade sitt självständiga furstendöme mellan väst och öst och hade tidvis överenskommelser med sultanstyret i Istanbul. Den balansen till trots slutade han själv sina dagar med att hans huvud sändes spetsat på en påle till sultanpalatset.





*Turistdatabasen (TDB) och är Sveriges största resvaneundersökning, visar att utlandsresandet bara ökar. 2011 gjorde vi 12 procent fler resor än 2010. Jämfört med 1992 gjorde vi i fjol 50 procent fler semesterresor ut i världen. Totalt gjorde svenskarna förra året 8,5 miljoner semesterresor till världen bortom grannländerna.

Det bästa barnet av Sofia Olsson

Jag är svag för serieromaner. Särskilt sådana som är lite självbiografiska. Det bästa barnet är en av de nyaste. Berättelsen är egentligen nattsvart, hade det varit en roman med det temat hade jag aldrig läst den, men med Sofia Olssons bilder till blir det komiskt. Paret från serieromanen Hetero i Hägersten ger sig på att skaffa barn. Lättare sagt än gjort, det blir liksom inget. Så då följer en tid av hormonsprutor, spermietvätt, osäkerhet, otrohet och bara allmänt skitjobbigt med de sämsta sidorna av båda parter i ljuset.  Bilderna är fula, spretiga och ändå så otroligt bra.
Några andra serieromaner i samma genre, som enligt mig inte når riktigt upp i Sofia Olssons klass, men som ändå är riktigt bra.

Mats Jonssons båda serieromaner,  Hey princess och Mats kamp.

Rasmus Gran,  Varannan vecka utan.

Lotta Sjöberg,  Family living : den ostädade sanningen.

Den bruna maten

Bilden är lånad från bloggen
Den bruna maten

Det är säkert fler än jag som kommer ihåg de röda receptboxarna som fanns i ganska många hem på 70-talet, kanske finns de kvar ännu hos någon. Hemma stod en sådan i köket och jag tyckte att det var ganska spännande att bläddra ibland alla korten. Jag kan inte minnas att jag såg några konstiga maträtter bland dem men å andra sidan kan jag inte heller komma ihåg om korten någonsin användes. Jag har inte så många minnen av 70-talets mat mer än att jag kommer ihåg att mamma envisades med att laga en efterrätt som kallades Klappgröt och som bland annat bestod av mannagryn och lingonsylt. Urk, är väl det omdömet jag hade då (och nu) om den kombinationen. En annan rätt som jag kommer ihåg att vi hade var något som kallades Fläskalåda och som bestod av skivat fläsk, potatis och äggstanning. Inga direkta kulinariska höjdpunkter, men tillsammans med lever i olika former så är det vad jag kommer ihåg av 70-talets mat. Troligen enbart för att det inte var särskilt gott.


Så det var med ett visst nöje jag öppnade boken Den bruna maten- sanningen om 70-talets kokkonst. I boken hittar man recept från de ovannämnda receptboxarna och om man vill frossa i recept på osannolika kombinationer av ingredienser och läskiga maträtter så kan man ha ett visst nöje av boken. Bananer, gelatin, kål och buljongtärningar är flitigt förekommande eller vad sägs om; Bananer i skinkrock, Skinkägg i gelé och Färserat vitkålshuvud. Inte direkt något som jag blir sugen på. Eller varför inte Senapspanerade grisaknorrar med kumminpantoffler. Som sagt var, recepten lockar inte till någon matlagning, men familjen Brun har testat och betygsatt alla de maträtter som finns med i boken.

Nu tror jag inte att recepten i boken på något sätt är representativa för 70-talets kokkonst, utbudet i affärerna såg helt annorlunda ut än vad det gör idag och husmanskost var det som åts i de flesta hem. Kanske var de udda rätterna ett försök att skapa lite nya spännande rätter, däremot är jag osäker på om någon verkligen tillagade dem. Jag är i alla fall glad för att det idag finns en bredd båda bland råvaror och recept att välja på även om vanlig husmanskost räcker långt. Och vår röda receptbox hamnade efter många år på soptippen. Det är nästan så att jag önskar att den sparats så jag kunde bläddra genom den igen....

Den svåra konsten att vara kvinna

Åttonde mars är det internationella kvinnodagen och ett perfekt tillfälle att pusha för Caitlin Morans makalösa Konsten att vara kvinna. Jag vet att jag inte är den första att lovebomba detta ... ja, detta geni (jo, jag vill faktiskt gå så långt), detta vanvettigt roliga geni som i varje kapitel slår huvudet på spiken angående diverse underliga företeelser vi kvinnor normaliserat och gjort till våra, och dessutom gör det med en överväldigande humor och sällan överträffad formuleringsförmåga.
Moran beskriver utifrån sitt eget liv, sina tonår (när hormonerna började invadera hennes kropp och hjärna och göra henne till kvinna), sina upplevelser och iakttagelser vad som förväntas av en kvinna; hur man ska vara när man är kvinna. Kapitlen heter sådant som "Jag får päls", "Jag börjar blöda" och "Jag vet inte vad jag ska kalla mina bröst" och jag kan uppriktigt säga att jag verkligen skulle respektera och tycka hemskt mycket om den man som sätter sig ner och läser denna bok, trots de kanske avskräckande rubrikerna. Det skulle vara så underbart uppfriskande med en man som är intresserad av att ta del av kvinnligheten - inifrån, så att säga.
Caitlin Moran skriver lättsamt och drivet om ett stort och viktigt ämne, man dras in i texten och skrattar så gott som oavbrutet av hennes gudomligt fria associationer, samtidigt som man nickar igenkännande. Jag skulle kunna citera Moran i timmar, men ska nöja mig med följande, som hon i kapitlet "Jag får päls", där hon häpet konstaterar hur borttagandet av allt hår på kvinnans kropp blivit normalt och hur man betraktas som ett ufo, ett ohygieniskt och äckligt ufo, om man inte sällar sig till den släta skaran. Moran slår ett slag för "en rejäl muff" och kallar sig retromuffare. Det kan man skratta gott åt, men man sätter skrattet i halsen när man fortsätter läsa:

Nu för tiden är det liksom allmänt vedertaget att kvinnor ska vaxa sig. Det har aldrig varit någon debatt om det. Plötsligt var det bara så - och vi kom oss aldrig för att snacka om det.

Nej, just det. Och varför inte? Är vi så skräckslagna inför den egna kroppen och risken att betraktas som oattraktiva och äckliga av andra?
Låna hem Konsten att vara kvinna - även om du är man; ja, kanske framför allt om du är man (i synnerhet om du någonsin gett bort blommor på internationella kvinnodagen) och fundera vidare på denna och andra frågor. Om inte annat så kommer du att ha fruktansvärt roligt.

Är du kvinna och undrar om du är feminist eller ej - gör Caitlin Morans snabbtest nedan:

"Stick ner handen i byxorna. 

a. Har du slida?

b. Vill du bestämma över den själv?

Om svaret på båda dessa frågor är ja: Grattis! Du är feminist."

Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran finns på biblioteket.