Den dag jag blir fri, av Lawen Mohtadi

Den 8 april varje år firas Romernas nationaldag till minne av den första konferensen som hölls 1971.
Romerna är ett folk utan eget land men med en egen flagga.




Att var Rom är inte lätt, en utsatt och marginaliserad grupp har det varit länge. Men en person som betydde mycket för att ge de svenska Romerna drägligare förhållanden var Katarina Taikon. Om henne kom Lawen Mohtadi ut med boken Den dag jag blir fri, i höstas.

Jag minns Katarina Taikon som en stridbar person på 1970-talet men riktigt hur mycket hon betydde förstod jag inte förrän jag läste boken. Efter en barndom och ungdom i tält under tuffa förhållanden, ett påtvingat giftermål, en rymning...fick hon så småningom gå i skola. Som 31-åring gav hon ut sin första bok.

Hon levde ett självförbrännande liv som tog på henne så myckat att hon var tvungen att försvinna ibland, bara kraschlanda hos någon vän, dricka sig full för att orka med.

Barnböckerna om Katitzi ligger nära hennes eget liv men hon sockrade lite där, det fick inte bli FÖR hemskt när man vände sig till barn. I vuxenböckerna vågade hon mer.

Alldeles nyss fick inte dessa människor stanna på samma plats mer än några dagar, barnen fick inte gå i skola trots att vi hade skolplikt sedan länge. Och fortfarande idag förhindras romer från att hyra bilar. Att det också förekommer hetsjakt i butiker eftersom alla tror att alla romer stjäl har jag personlig erfarenhet av. Hade jag själv blivit behandlad så hade jag börjat stjäla.

Och ändå. inte minst tack vare Katarinas kamp, är det så mycket bättre förhållanden här i landet än på många andra platser.

Kenya - aktuellt land just nu

Jag har just läst boken Drömmar i krigets skugga av Ngugi wa Thiong'o samtidigt som jag hört rapporter om presidentvalet i Kenya på radion. En av kandidaterna nu, Kenyatta, var oxå ett viktigt namn då...tiderna flyter ihop...

Ngugi wa Thing'o är en av Kenyas stora författare och en av de första. Från början skrev han på engelska men numera på sitt modersmål, kikuyo. I början av sin karriär kallade han sig James Ngugi, det förnamn han tog sig då han blev kristen.

Minnen från en barndom, är bokens undertitel. Barndomsminnen vävs samman med landet Kenyas första stapplande steg mot självständigheten. Samtidigt som Ngugi skakar av sig barndomen och växer till man skakar Kenya av sig kolonialherrarna och börjar sin bana mot självständighet, självstyre, demokrati...

Ngugi börjar sitt liv i sin mors hydda, han vet inte hur många äldre syskon han har på pappas sida men han vet att han är sin mors femte barn. Pappa har fyra hustrur och hans mamma är hustru nummer tre.En ganska oproblematisk barndom med stor trygghet, många mödrar och syskon. Det finns alltid spännande berättelser att lyssna till i någon mammas hydda om kvällarna, alltid syskon att leka med och han får en lillebror som blir hans allra närmaste.

Bara att läsa om den sortens barndom ur barnets perspektiv är fascinerande. Så kan det oxå se ut! Och det behöver inte vara negativt. Mödrarna har en relativt fri och självständig ställning ser det ut som i alla fall i början när pappa är rik och mäktig. Sen händer det förstås saker som förändrar detta.

Någon måste dock tidigt ha sett Ngugis begåvning, han får gå i skolan och mamma lovar att betala terminsavgiften bara han lovar att alltid göra sitt bästa. Det lovar han och det är ett viktigt löfte som följer honom länge. Samtidigt med skolstarten får han ett par kortbyxor - en fantastisk sak för den här lille killen.

Jag rekommenderar varmt denna bok  både som barndomsskildring och för den som önskar en bakgrund till det som händer i Kenya idag