Skymningsland och himmelstrand

Det drar ihop sig till bokälskarnas årliga höjdpunkt: bokmässan. Författare och besökare från när och fjärran möts, böcker och annat byter händer och man kan kallt räkna med att snubbla över både Jan Guillou och Björn Hellberg (som alltid verkar befinna sig någonstans i folkhavet). Två av årets författare på mässan är Marie Hermanson och John Ajvide Lindqvist, vilka båda kommit med nya romaner i höst. 
Marie Hermansons Skymningslandet är som vanligt en berättelse utöver det vanliga. Martina är drygt tjugo och försörjer sig som timanställd på ett hotell, där hon behandlas illa och får slita oerhört hårt. Hon bor i andrahand och när hyresvärden vill ha tillbaka sin lägenhet och föräldrarna bokstavligen rivit ut hennes rum i barndomshemmet verkar allt rasa samman. Just då träffar hon sin gamla bästis Tessan som kommer med en lösning. Tessan är anställd som hembiträde av en förmögen äldre dam ute på landet, en dam som mentalt lever kvar på fyrtiotalet. Vissa kvällar bjuder damen in till stor middag, planerar in i minsta detalj men varken gäster eller värdinna dyker upp, för allt är bara i fantasin och gästerna är sedan länge döda. Martina inser hur absurt allting är men eftersom hon bor och äter gratis accepterar hon erbjudandet att jobba som sekreterare för damen. Men det dyker upp fler personer på herrgården och tillsammans börjar de planera för att ta över stället för att kunna fortsätta leva gott. Slutligen dyker en oönskad gäst upp och ett händelseförlopp ingen vill ha sätts igång. Skymningslandet är en suggestiv berättelse fylld med smaker och dofter och detaljer som levandegör Martinas tillvaro, vare sig det är på ett smutsigt hotellrum hon ska städa eller vid strandkanten på herrgården.

I Himmelstrand lever romanfigurerna också i en egen värld. En morgon vaknar en grupp på åtta personer på vad de tror är samma camping de somnade på kvällen före. Det är bara det att alla andra husvagnar är borta förutom deras egna. Gräset är grönt och himlen intensivt blå men de är helt ensamma. Och solen är också borta. Alla hanterar de den uppkomna situationen på olika sätt, beroende på vilka erfarenheter de bär med sig. Samma sak är det med de obehagliga varelser som snart dyker upp. Camparna ser helt olika saker när de tittar på dem, vissa mer skräckinjagande än andra. Himlen mörknar och regnet närmar sig, men när det väl börjar falla är det frätande vätska som förstör deras husvagnar och hotar att läcka in på dem. John Ajvide Lindqvist är något av Sveriges Stephen King för precis som han skapar han trovärdiga rollfigurer som tvingas hantera förfärliga och overkliga situationer. Himmelstrand har fått sitt namn från det att den enda radiostation camparna kan få in endast spelar gamla slagdängor som Peter Himmelstrand skrivit.

Adventskalendern: lucka två

Redan dags för tips nummer två!

Nattfåk av Johan Theorin

Det här är en otroligt spännande och skrämmande bok som är perfekt att läsa när snön yr och det stormar utanför fönstren. Snö, kyla, spöken, mord och en allmänt obehaglig känsla kännetecknar denna spänningsroman av rysarkungen Theorin. Finns i pocket om du vill ge bort, annars låna hos oss!

Bild lånad från weheartit.com

Troll i romanform

Det började väl med Bram Stokers berättelse om Vlad, alias Dracula, av Bram Stoker. Sedan dess vimlar det av mer eller mindre rysliga berättelser om blodsugande vampyrer.
Personligen tycker jag att de flesta vampyrhistorier är ganska fåniga och blodlösa (jo då) även om jag inte alls är främmande för mytologiska varelser i fiktion. Vampyrmyten har sitt ursprung i Rumänien och Balkanområdet (rätta mig gärna om jag har fel), men hur är det med vår egen folklore? Våra egna väsen och myter? Har det inte skrivits något spännande om vättar, jättar, tomtar och troll?
Jo, det är ju det det har. Det finns ett par makalöst bra romaner om troll i modern tid.

Tidigare i vintras kom Stefan Spjuts andra roman, Stallo, ut. Jag tyckte om hans debutroman Fiskarens garn och blev nyfiken på denna Stallo. Och jag kan väl utan vidare säga att det var tur att jag började läsa den i mellandagarna när jag ändå var ledig, annars hade jag helt enkelt blivit tvungen att ta semester. Den var kort sagt "unputdownable"; helt omöjlig att lägga ifrån sig. De närmare sexhundra sidorna läste jag ut under två heldagar i soffan. Den är välskriven, spännande och Stefan Spjut är helt otrolig på att skapa stämning och göra romanfigurerna trovärdiga - även trollen.

 Stallofigurerna tycker om att se små barn leka.

 

En annan trollroman är Johanna Sinisalos Bara sedan solen sjunkit, där trollen är som ett slags rovdjur man absolut inte ska beblanda sig med eller ha något med att göra. Tyvärr bryr sig inte huvudpersonen Mikael om detta, utan när han en kväll träffar på en hårig liten varelse med kattliknande ögon blir han omedelbart förälskad och tar hem den. Detta får naturligtvis förödande konsekvenser. Bara sedan solen sjunkit är fängslande och obehaglig från första till sista sidan. Vackert omslag är det också på boken.

 

John Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar inleds med en berättelse - "Gräns" - om en kvinna som inte känner sig riktigt hemma i staden bland andra människor. Hon jobbar som tulltjänsteman och har en osviklig förmåga att lukta sig till smugglare och kan med en inandning avgöra vad för slags person det är som går förbi henne i tullen. En dag möter hon en person som inte har några avslöjande lukter alls och blir förälskad. "Gräns" är finstämd och välskriven och har en ganska rafflande knorr på slutet.

Kom in och låna - vi har dem alla tre.

Rysliga fruntimmer

Jag har en faiblesse för rysare, skräck, deckare och thrillers. Och ingen är bättre på otäckheter än britter. Eller snarare brittiska kvinnor. Åtminstone enligt min erfarenhet. Ända sedan jag hittade Mary Stewart och Agatha Christie i min farmors bokhylla har jag gillat den här typen av böcker. Det är väl genetiskt, kan jag tänka.
Förra året läste jag in mig på Susan Hills otäcka skräckisar och Ann Cleeves spännande Vera Stanhope-deckare. Den här våren har jag upptäckt Sharon J Bolton. Och det med besked. Först lånade jag hem Ond skörd och knappt hade jag läst ut den förrän det var dags för Rov. Herregud, vad spännande och otäckt! Precis min likör. I augusti kommer en ny Sharon Bolton på svenska, Nu ser du mig, men det finns flera som inte blivit översatta än.
Andra läskiga kvintimmer är Elizabeth Hand och Gillian Flynn, dock inte brittiska men likväl otäckt spännande.

Här är en liten lista på de mest essentiella läskigheter man kan läsa:

Susan Hill: The Small Hand och The Woman in Black
Ann Cleeves: The Crow Trap och Silent Voices
Sharon J Bolton: Ond skörd och Rov
Elizabeth Hand: Generation Loss och Available Dark
Gillian Flynn: Vass egg, Dark Places och Gone Girl

Och så en otäck man som bonus:

Stephen King: Full Dark, No Stars (ffa första novellen "1922")

Varning för känsliga tittare!

Undertecknad är inte den som bangar för att se en bra skräckfilm. Jag gillar läskiga filmer. Problemet är bara att det inte finns särskilt många bra sådana. De flesta blir bara löjliga och så sitter man där i soffan och skrattar istället för att bita på naglarna. Ett par av de otäckaste filmerna jag vet är Blairwitch Project (som jag inte vågat se sedan jag flyttade till skogen) och The Descent. Nu har jag hittat ännu en film att lägga i favoritskräckhögen.

Don´t Be Afraid of the Dark är en remake av en skräckfilm från 1973 och bär Guillermo del Toros signatur och det märks onekligen. Han har tidigare gjort bland andra Pans labyrinth som också fick mig att slå händerna för ansiktet när det blev riktigt läskigt. Estetiken är sig lik, det är mörkt och murrigt och varenda detalj är avsedd att skrämma vettet ur en och det lyckas. I synnerhet de små varelserna som viskar nere i källaren och lägger beslag på husets alla vassa föremål är otäcka. Jag glömmer aldrig det ögonlösa monstret i Pans labyrint.
Redan innan förtexterna satt jag i soffan och kände hur håret reste sig i nacken och tittade fram mellan fingrarna (hade gömt ansiktet i händerna). Den där scenen med mejsel och tänder ... Hu!
Ja, ni hör ju. Antingen ångrar ni att ni läst det här inlägget och undrar varför jag, den otäcka människan, skriver om sådant här. Eller så rusar ni raka vägen till bibblan och lånar Don't Be Afraid of the Dark.

Katie Holmes är utmärkt, Bailee Madison urbra som den lilla flickan. Guy Pearce är ovanligt blek, men han är å andra sidan bara en bifigur i berättelsen.

Härligt ruskig novemberskräck

Kvällarna blir allt mörkare och mörkret faller numera redan vid femsnåret. Det är ruggigt och rått och det tycks aldrig dagas. Men så här års, när dimman ligger tät över nejden och man kan kura ihop sig i soffan framför brasan med en god bok, tycker jag - och flera med mig - att det passar extra bra med lite skräck. Som ett ljus i mörkret, liksom. Det är härligt att bli skrämd!

Susan Hill skrev redan 1983 sin rysarklassiker Woman in Black och förra året kom en lika ryslig skräckroman ut; The Small Hand. Woman in Black kommer snart som film med Harry Potterskådespelaren Daniel Radcliffe i huvudrollen förresten. Men den av hennes rysare som passar allra bäst just den här årstiden är The Mist in the Mirror. Det är vinter, dimma, snöstorm och massor av läskigheter. Håret står på ända och huden knottrar sig av obehag när man läser. Men Woman in Black ligger inte långt efter. Dimman är ogenomtränglig, huset som huvudpersonen befinner sig i är avskuret från land halva dygnet genom tidvattnet och är hemsökt av barn. Kan det bli mycket otäckare?

Samma sak händer när man beger sig in i Evig natt, en alldeles nyutkommen spökroman av Michelle Paver. Paver har tidigare bland annat skrivit ungdomsserien om Vargbröder, och detta är hennes sjätte vuxenroman. Evig natt utspelar sig år 1937 i en avlägsen vik på Spetsbergen dit en mindre arktisk expedition begett sig. När vintern kommer och det är mörkt dygnet runt händer otäcka saker. Men det är inte händelserna i sig som ger mig gåshud utan den fantastiska beskrivningen av den skräck huvudpersonen Jack upplever. Hans rädsla blir till min. Och det är fruktansvärt.

Jag var med om samma sak när jag läste Johan Theorins andra roman Nattfåk för ett par år sedan. Snöovädret yr in över Öland och huvudpersonen Joakim blir allt mer skräckslagen medan han sitter isolerad i sitt hus, som sägs vara byggt av virke från skepp som förlist i liknande stormar. Han får höra många sägner och lokala myter om huset. Saker händer, dörrar öppnas, steg hörs, underligheter sker. Och läsaren blir precis lika uppskrämd som Joakim när han tror att någon eller något tagit sig in i huset ...

Den som har minsta böjelse för skräck och rysare kan genast styra stegen mot biblioteket och fråga efter de här böckerna. Av Susan Hill har vi tyvärr inte Mist in the Mirror, men The Small Hand och Woman in Black finns. Nattfåk och Evig natt likaså. Evig natt finns också på engelska; Dark Matter.

John Ajvide Lindqvist omvände mig

Bibliotekets ljudböcker är väldigt populära bland våra låntagare men den entusiasmen är något jag tyvärr inte riktigt kunnat relatera till. Kanske beror det framför allt på att de få erfarenheter av ljudböcker jag har, varit så totalt hopplösa. Det började med en kassettbok jag fick för ett antal år sedan; Onaturlig död av P D James. Eftersom James är en av mina favoritdeckarförfattare hade jag förstås redan läst boken och tur var väl det. För jag som tyckte det verkade smart att lyssna på boken en stund vid läggdags, tryckte igång kassetten och släckte lampan och - somnade. Följande kväll blev det värsta kökkenmöddingen att reda ut hur långt in i kassetten jag somnat. Spola, spola, spola. Efter tre kvällar gav jag upp.

Nästa försök att lyssna på ljudbok råkade också bli P D James: Patienten. Jag hade dock lärt mig av mina misstag och satte igång cd-spelaren på förmiddagen i sällskap av en rejäl hög tvätt som skulle strykas. Här skulle det inte somnas! Efter en halvtimmes strykning och funderingar vaknade jag till av att en gubbe, närmare bestämt Thomas Bolme, pratade. Ja visst, ja! Jag hade ju satt på en ljudbok. Jag försökte några gånger till men med samma resultat: jag började tänka på annat och glömde bort att lyssna. Efter det gav jag upp det där med ljudböcker och tänkte att det inte var något för mig.

Ända tills häromveckan när en låntagare lämnade tillbaka Låt de gamla drömmarna dö av John Ajvide Lindqvist. Jag fingrade på kartongen och beslöt av någon anledning att låna hem den. Boken består av ett antal kortare texter som jag tänkte skulle vara lättare att koncentrera sig på än på en enda lång roman. Och från allra första meningen författaren själv läser upp var jag fast.

Totalt såld.

Kär.

Förslavad.

You name it.

En trevlig kille med skön röst men sjukt läskig fantasi

John Ajvide Lindqvist är en oerhört duktig uppläsare och rösten är trevlig och behaglig - även om man inte precis kan säga samma sak om hans berättelser. Han kan verkligen skriva och han kan konsten att skildra människor - kanske framför allt barn och ungdomar. Det känns som att man känner igen personerna och det är lätt att identifiera sig med en del av dem. Möjligen beror det på att vi är lika gamla och att jag känner igen alla Ajvide Lindqvists referenser och tidsmarkörer, men jag tror det är mycket mer än så. Ajvide Lindqvist är nämligen en riktig berättare; en tvättäkta författare som skildrar utsatthet, ensamhet och mänsklig problematik samtidigt som han ger läsaren härligt kalla kårar.

Här kan du läsa mer om John Ajvide Lindqvist och hans böcker och här kan du hitta ljudböckerna i vår katalog (sök på "lc"), bland annat Låt de gamla drömmarna dö.