Den bruna maten

Bilden är lånad från bloggen
Den bruna maten

Det är säkert fler än jag som kommer ihåg de röda receptboxarna som fanns i ganska många hem på 70-talet, kanske finns de kvar ännu hos någon. Hemma stod en sådan i köket och jag tyckte att det var ganska spännande att bläddra ibland alla korten. Jag kan inte minnas att jag såg några konstiga maträtter bland dem men å andra sidan kan jag inte heller komma ihåg om korten någonsin användes. Jag har inte så många minnen av 70-talets mat mer än att jag kommer ihåg att mamma envisades med att laga en efterrätt som kallades Klappgröt och som bland annat bestod av mannagryn och lingonsylt. Urk, är väl det omdömet jag hade då (och nu) om den kombinationen. En annan rätt som jag kommer ihåg att vi hade var något som kallades Fläskalåda och som bestod av skivat fläsk, potatis och äggstanning. Inga direkta kulinariska höjdpunkter, men tillsammans med lever i olika former så är det vad jag kommer ihåg av 70-talets mat. Troligen enbart för att det inte var särskilt gott.


Så det var med ett visst nöje jag öppnade boken Den bruna maten- sanningen om 70-talets kokkonst. I boken hittar man recept från de ovannämnda receptboxarna och om man vill frossa i recept på osannolika kombinationer av ingredienser och läskiga maträtter så kan man ha ett visst nöje av boken. Bananer, gelatin, kål och buljongtärningar är flitigt förekommande eller vad sägs om; Bananer i skinkrock, Skinkägg i gelé och Färserat vitkålshuvud. Inte direkt något som jag blir sugen på. Eller varför inte Senapspanerade grisaknorrar med kumminpantoffler. Som sagt var, recepten lockar inte till någon matlagning, men familjen Brun har testat och betygsatt alla de maträtter som finns med i boken.

Nu tror jag inte att recepten i boken på något sätt är representativa för 70-talets kokkonst, utbudet i affärerna såg helt annorlunda ut än vad det gör idag och husmanskost var det som åts i de flesta hem. Kanske var de udda rätterna ett försök att skapa lite nya spännande rätter, däremot är jag osäker på om någon verkligen tillagade dem. Jag är i alla fall glad för att det idag finns en bredd båda bland råvaror och recept att välja på även om vanlig husmanskost räcker långt. Och vår röda receptbox hamnade efter många år på soptippen. Det är nästan så att jag önskar att den sparats så jag kunde bläddra genom den igen....

Den svåra konsten att vara kvinna

Åttonde mars är det internationella kvinnodagen och ett perfekt tillfälle att pusha för Caitlin Morans makalösa Konsten att vara kvinna. Jag vet att jag inte är den första att lovebomba detta ... ja, detta geni (jo, jag vill faktiskt gå så långt), detta vanvettigt roliga geni som i varje kapitel slår huvudet på spiken angående diverse underliga företeelser vi kvinnor normaliserat och gjort till våra, och dessutom gör det med en överväldigande humor och sällan överträffad formuleringsförmåga.
Moran beskriver utifrån sitt eget liv, sina tonår (när hormonerna började invadera hennes kropp och hjärna och göra henne till kvinna), sina upplevelser och iakttagelser vad som förväntas av en kvinna; hur man ska vara när man är kvinna. Kapitlen heter sådant som "Jag får päls", "Jag börjar blöda" och "Jag vet inte vad jag ska kalla mina bröst" och jag kan uppriktigt säga att jag verkligen skulle respektera och tycka hemskt mycket om den man som sätter sig ner och läser denna bok, trots de kanske avskräckande rubrikerna. Det skulle vara så underbart uppfriskande med en man som är intresserad av att ta del av kvinnligheten - inifrån, så att säga.
Caitlin Moran skriver lättsamt och drivet om ett stort och viktigt ämne, man dras in i texten och skrattar så gott som oavbrutet av hennes gudomligt fria associationer, samtidigt som man nickar igenkännande. Jag skulle kunna citera Moran i timmar, men ska nöja mig med följande, som hon i kapitlet "Jag får päls", där hon häpet konstaterar hur borttagandet av allt hår på kvinnans kropp blivit normalt och hur man betraktas som ett ufo, ett ohygieniskt och äckligt ufo, om man inte sällar sig till den släta skaran. Moran slår ett slag för "en rejäl muff" och kallar sig retromuffare. Det kan man skratta gott åt, men man sätter skrattet i halsen när man fortsätter läsa:

Nu för tiden är det liksom allmänt vedertaget att kvinnor ska vaxa sig. Det har aldrig varit någon debatt om det. Plötsligt var det bara så - och vi kom oss aldrig för att snacka om det.

Nej, just det. Och varför inte? Är vi så skräckslagna inför den egna kroppen och risken att betraktas som oattraktiva och äckliga av andra?
Låna hem Konsten att vara kvinna - även om du är man; ja, kanske framför allt om du är man (i synnerhet om du någonsin gett bort blommor på internationella kvinnodagen) och fundera vidare på denna och andra frågor. Om inte annat så kommer du att ha fruktansvärt roligt.

Är du kvinna och undrar om du är feminist eller ej - gör Caitlin Morans snabbtest nedan:

"Stick ner handen i byxorna. 

a. Har du slida?

b. Vill du bestämma över den själv?

Om svaret på båda dessa frågor är ja: Grattis! Du är feminist."

Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran finns på biblioteket.

Kenya - aktuellt land just nu

Jag har just läst boken Drömmar i krigets skugga av Ngugi wa Thiong'o samtidigt som jag hört rapporter om presidentvalet i Kenya på radion. En av kandidaterna nu, Kenyatta, var oxå ett viktigt namn då...tiderna flyter ihop...

Ngugi wa Thing'o är en av Kenyas stora författare och en av de första. Från början skrev han på engelska men numera på sitt modersmål, kikuyo. I början av sin karriär kallade han sig James Ngugi, det förnamn han tog sig då han blev kristen.

Minnen från en barndom, är bokens undertitel. Barndomsminnen vävs samman med landet Kenyas första stapplande steg mot självständigheten. Samtidigt som Ngugi skakar av sig barndomen och växer till man skakar Kenya av sig kolonialherrarna och börjar sin bana mot självständighet, självstyre, demokrati...

Ngugi börjar sitt liv i sin mors hydda, han vet inte hur många äldre syskon han har på pappas sida men han vet att han är sin mors femte barn. Pappa har fyra hustrur och hans mamma är hustru nummer tre.En ganska oproblematisk barndom med stor trygghet, många mödrar och syskon. Det finns alltid spännande berättelser att lyssna till i någon mammas hydda om kvällarna, alltid syskon att leka med och han får en lillebror som blir hans allra närmaste.

Bara att läsa om den sortens barndom ur barnets perspektiv är fascinerande. Så kan det oxå se ut! Och det behöver inte vara negativt. Mödrarna har en relativt fri och självständig ställning ser det ut som i alla fall i början när pappa är rik och mäktig. Sen händer det förstås saker som förändrar detta.

Någon måste dock tidigt ha sett Ngugis begåvning, han får gå i skolan och mamma lovar att betala terminsavgiften bara han lovar att alltid göra sitt bästa. Det lovar han och det är ett viktigt löfte som följer honom länge. Samtidigt med skolstarten får han ett par kortbyxor - en fantastisk sak för den här lille killen.

Jag rekommenderar varmt denna bok  både som barndomsskildring och för den som önskar en bakgrund till det som händer i Kenya idag

Deckar-nostalgi

Agatha Christies och  Maria Langs böcker var de första vuxendeckarna som jag läste när jag var i början av tonåren. Trevliga pusseldeckare i mysiga miljöer är mitt minne av dem. Att de skulle frossa i massa blodiga detaljer som många nutida deckare gör, har i alla fall inte jag något minne av, men det var ju några år sedan jag läste dem. Maria Lang, eller Dagmar Lange som hon egentligen hette, debuterade med boken Mördaren ljuger inte ensam och gav därefter ute en bok årligen fram till 1990. I Mördaren ljuger inte ensam introduceras kriminalkommisarie Christer Wijk och boken är också en av de som nu släppts på nytt.

Förutom av nostalgiska skäl så tycker jag att omslagen är så snygga på de nya utgåvorna att jag skulle kunna köpa dem bara av den anledningen.

Sex av Maria Langs deckare ska eller har filmatiserats på nytt med Ola Rapace i rollen som Christer Wijk och Tuva Novotny i rollen som Puck. Den första filmen, som är den ovannämnda Mördaren ljuger inte ensam, har premiär den 8 mars. Det är bara att hoppas att filmatiseringen fångat det 50-tal böckerna utspelas i, både vad gäller miljön och kläder.

Maria Lang var en av Sveriges populäraste deckarförfattarinnor men hon var också en av de mest kritiserade. Maria Lang dog 1991.

Filmtips för barn (och vuxna)

Det görs en del riktigt bra animerade filmer för barn. Jag tycker att även som vuxen kan det vara roligt att se dem. Några nya filmer har köpts in till biblioteket och en del av dem har jag sett de senaste veckorna. Här kommer tre tips på filmer som jag gillade.

Den först  är Hotell Transylvanien. Femstjärniga Hotell Transylvanien ägs av Dracula och till hotellet är alla monster och deras familjer välkomna. Hit kommer till exempel Frankenstein och hans fru Mumien, Varulvsfamiljen och Den osynlige mannen. Människor är absolut förbjudet! En helg har Dracula bjudit in dessa sina bästa vänner för att fira sin dotter Mavis 118:e födelsedag. Av misstag så hamnar en helt vanlig pojke på hotellet och det sätter igång en rad händelser. Filmen är fartfylld, men inte särskilt läskig trots alla monster, och ger upphov till en hel del småskrattande. Hotell Transylvanien har fått lite blandad kritik, men av de barn som jag har pratat med har alla varit överens om att de gillade den och tyckte att det var en rolig film. Filmen har både engelskt och svenskt tal.

Filmen ParaNorman handlar om pojken Norman som kan se och tala med döda. Ingen i staden där han bor tror på hans förmåga, men när den lilla staden belägras av zoombies är det till Norman man vänder sig. För att kunna rädda staden undan en mångårig förbannelse tvingas han möta zoombies, spöken, häxor och en hel del dumma vuxna.Spännande, kanske lite småläskig för barn, och givetvis med både svenskt och engelskt tal

Till skillnad mot de två föregående filmerna är filmen Modig inte en "skräckhistoria" trots att det i denna film finns en häxa och lite andra märkliga varelser. Filmen Modig handlar om den skotska prinsessan Merida och utspelar sig i ett forntida Skottland. Merida är en ung tjej med häftigt temperament och vars största intressen är bågskytte och ridning. Som alla prinsesor så måste Merida gifta sig, vilket hon inte vill, och valet av make ska ske i en friartävling. Merida får välja vilken gren det ska tävlas i och hon väljer bågskytte. Sedan deltar hon själv i tävlingen och vinner! Hennes mor drottningen ger inte upp, Merida ska gifta sig, och det får till följd att Merida flyr till skogs där hon träffar på en häxa som hon ber om hjälp. Med hjälp av häxans förtrollning så tror Merida att hon ska få sin mamma att ändra sig. Men saker och ting går inte riktigt som hon tänkt sig. Jag kan inte låta bli att fascineras av hur animatörerna i denna film lyckats skapa både uttrycksfulla karaktärer och miljöer. Spännande och med roliga karaktärer.

Filmerna finns till utlån på biblioteket.

Bokcirkelbok: Mannen utan öde

Under ett par år har det nu funnits en bokcirkel på biblioteket i Vinslöv. Det är en drop-in bokcirkel och som genom sitt upplägg innebär att man kan komma till de sammankomster man vill och det har inte någon betydelse att man inte varit med från starten. När vi träffas diskuterar vi böcker som vi läst och ger varandra  tips på böcker att läsa i framtiden. Trots att vi oftast inte läst de böcker som de andra presenterar så ger det ändå upphov till intressanta diskussioner och tips på liknande böcker. Vid den första sammankomsten i år bestämde vi däremot att vi skulle, förutom andra böcker vi läser, läsa en gemensam bok. Valet föll på Mannen utan öde av Imre Kertész.

György Köves är 14 år när han en morgon tvingas av bussen på väg till sitt arbete. Året är 1944 och han har hittills bott med sin far och styvmor i Budapest. György förs med tåg till Auschwitz för att senare föras vidare till Buchenwald. György beklagar sig inte utan verkar acceptera allt som händer honom som något naturligt. Efterhand så blir han väldigt sjuk och hamnar på lägersjukhus. Som läsare blir man inte upplyst om vad som händer runt omkring honom, det vill säga allting berättas genom hur han själv uppfattar situationen, det är hans tankar och upplevelser som ligger till grund för berättelsen. Endast genom ett fåtal korta inlägg kan man gissa sig till vad som händer i lägret eller i världen utanför.

Vi som läst den var nog ganska överens om att det var en mycket läsvärd bok men den kan upplevas som svårläst beroende på sättet den är skriven på. Dels beror det på berättartekniken, pojken Györgys kyliga noterande av det som händer honom och dels skrivtekniken med långa meningar med mycket kommatering och tätt skrivna sidor. En bit in i boken gick min egen läsning ganska trögt men sedan lossnade det och jag kan bara konstatera att det är en gripande berättelse. Enligt författaren är boken inte självbiografisk men Imre Kertész är själv född i Budapest och deporterades till Auschwitz 1944 och därifrån till Buchenwald och ett arbetsläger. Kertész fick Nobelpriset i litteratur 2002.

Till nästa bokcirkelträff den 14 mars ska vi läsa Snövit av Marie Hermanson.

Två böcker om att vara adopterad

PÅ senaste tiden har jag läst två intressanta romaner som båda berör samma ämne:

Lotta Backman berättar i romanen Min ena mamma hette Ruth om en uppväxt  i en djupt religiös familj i Småland. Lotta får inte kunskap om sin bakgrund förrän av en slump då hon är 18 år. Men där finns i hennes tidiga barndom en tant, tant Karin, som kommer ibland och hälsar på och har med sig fina presenter men i övrigt håller distansen. En tant som inte liknar föräldrarnas andra bekanta, hon har smink och smycken. En tant som hon känner sig skygg och nyfiken inför på samma gång

Men i grunden är det ändå en trygg och kärleksfull uppväxt tills bomben briserar och sanningen om Lottas ursprung uppdagas. Då tappar hon lite fotfästet, men fortsätter att vara väldigt lojal mot de föräldrar som är de enda hon känner.

Det känns spännande att ställa Jeanette Wintersons  själbiografiska roman Varför vara lycklig när du kan vara normal mot Backmans bok. På ytan är det samma  historia, en flicka adopterad i en arbetarklassfamilj i norra England. Familjen är djupt religiös och medlem i Församlingen runt vilken deras liv kretsar. Men så annorlunda denna uppväxt är. Här saknas den grundtrygghet som Lotta får i sin adoptivfamilj.

Jeanette får hela tiden veta att hon är "född i fel krubba", de skulle egentligen ha adopterat ett annat barn en pojke men det blev inte så.

Mamman i familjen ger intryck av att vara psykiskt sjuk, pappan gör inget för att stötta, han är på jobbet hela dagarna och tillåts inte engagera sig då han kommer hem. Han fogar sig i sin hustrus nycker men dottern Jeanette fogar sig aldrig. När hon är 16 år sticker hon, mamman kan inte acceptera dotterns sexualitet, hon är lesbisk. Och mamman fäller, när hon inser faktum det yttrande som är bokens titel..."varför vara lycklig när du kan vara normal" En fråga Jeanette verkar ha brottats med resten av sitt liv.

Det som räddar Jeanette är dels biblioteket och läsningen dels en lärare som låter henne få ett rum i sitt hus, det som räddar Lotta är nog grunden av kärlek hon fått från Ruth.

Båda böckerna handlar också om en trevande kontakt med den biologiska mamman och hennes historia, och om den vuxna kvinnan som försöker hitta sitt fotfäste i världen. Dena ena blir bildkonstnär, den andra kvinnan författare.

Troll i romanform

Det började väl med Bram Stokers berättelse om Vlad, alias Dracula, av Bram Stoker. Sedan dess vimlar det av mer eller mindre rysliga berättelser om blodsugande vampyrer.
Personligen tycker jag att de flesta vampyrhistorier är ganska fåniga och blodlösa (jo då) även om jag inte alls är främmande för mytologiska varelser i fiktion. Vampyrmyten har sitt ursprung i Rumänien och Balkanområdet (rätta mig gärna om jag har fel), men hur är det med vår egen folklore? Våra egna väsen och myter? Har det inte skrivits något spännande om vättar, jättar, tomtar och troll?
Jo, det är ju det det har. Det finns ett par makalöst bra romaner om troll i modern tid.

Tidigare i vintras kom Stefan Spjuts andra roman, Stallo, ut. Jag tyckte om hans debutroman Fiskarens garn och blev nyfiken på denna Stallo. Och jag kan väl utan vidare säga att det var tur att jag började läsa den i mellandagarna när jag ändå var ledig, annars hade jag helt enkelt blivit tvungen att ta semester. Den var kort sagt "unputdownable"; helt omöjlig att lägga ifrån sig. De närmare sexhundra sidorna läste jag ut under två heldagar i soffan. Den är välskriven, spännande och Stefan Spjut är helt otrolig på att skapa stämning och göra romanfigurerna trovärdiga - även trollen.

 Stallofigurerna tycker om att se små barn leka.

 

En annan trollroman är Johanna Sinisalos Bara sedan solen sjunkit, där trollen är som ett slags rovdjur man absolut inte ska beblanda sig med eller ha något med att göra. Tyvärr bryr sig inte huvudpersonen Mikael om detta, utan när han en kväll träffar på en hårig liten varelse med kattliknande ögon blir han omedelbart förälskad och tar hem den. Detta får naturligtvis förödande konsekvenser. Bara sedan solen sjunkit är fängslande och obehaglig från första till sista sidan. Vackert omslag är det också på boken.

 

John Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar inleds med en berättelse - "Gräns" - om en kvinna som inte känner sig riktigt hemma i staden bland andra människor. Hon jobbar som tulltjänsteman och har en osviklig förmåga att lukta sig till smugglare och kan med en inandning avgöra vad för slags person det är som går förbi henne i tullen. En dag möter hon en person som inte har några avslöjande lukter alls och blir förälskad. "Gräns" är finstämd och välskriven och har en ganska rafflande knorr på slutet.

Kom in och låna - vi har dem alla tre.