Årets sista boktips blir Svarthuset som är den första delen i Peter Mays Lewis-trilogi. Bokens huvudperson Fin Mcleod återvänder till ön Isle of Lewis (en liten ö i de Yttre Hebriderna) för att utreda om ett mord som skett på ön har kopplingar till ett mord i Edinburgh. Fin, som själv växt upp på ön men som inte varit där på många år, inser snart att inte mycket har förändrats och att gamla konflikter ännu ligger och pyr. För Fin blir återvändandet en motvillig resa tillbaka i tiden.
Det är något med miljön i den här boken som gör den så bra. Trots att jag inte gillar vare sig regn, blåst eller kyla fascineras jag av beskrivningarna av det karga, vindpinade men ändå så vackra landskapet, ett landskap som Peter May lyckas beskriva så bra. Precis som i Ann Cleeves böcker om Jimmi Perez (Shetlandskvartetten) och Elly Griffiths böcker om Ruth Galloway, så är det inte deckarhistorien i sig som får mig att tycka om boken, utan snarare person- och miljöskildringarna. Så tycker man om de böckerna så tror jag nästan att man gillar Svarthuset också.
Gott Nytt År!
Adventskalendern: lucka tjugofyra
Hurra, idag är det julafton! Och jag har svårt att hitta något som passar bättre denna dag än:
En spökhistoria vid jul av Charles Dickens
De flesta är väl välbekanta med den snåle, ensamme Ebenezer Scrooge som förpestar livet för alla. På julnatten får har besök av tre spöken, gångna julars ande, nuvarande julens ande samt framtida julars ande, som visar honom hur han varit, hur han blivit och hur han kommer att bli. För varje besök inser Scrooge att han kanske inte precis är världens trevligaste gubbe och att man faktiskt inte dör av att ge bort saker och vara snäll och glad. Morgonen efter spöknatten är mitt favoritstycke i boken (och i filmatiseringarna), där Scrooge dansar ut på gatan i snön och hälsar alla med ett innerligt "merry christmas" och ställer allt tillrätta. Han sprider helt enkelt julens budskap: var vänlig och snäll och ta hand om varandra!
God jul!
En spökhistoria vid jul av Charles Dickens
De flesta är väl välbekanta med den snåle, ensamme Ebenezer Scrooge som förpestar livet för alla. På julnatten får har besök av tre spöken, gångna julars ande, nuvarande julens ande samt framtida julars ande, som visar honom hur han varit, hur han blivit och hur han kommer att bli. För varje besök inser Scrooge att han kanske inte precis är världens trevligaste gubbe och att man faktiskt inte dör av att ge bort saker och vara snäll och glad. Morgonen efter spöknatten är mitt favoritstycke i boken (och i filmatiseringarna), där Scrooge dansar ut på gatan i snön och hälsar alla med ett innerligt "merry christmas" och ställer allt tillrätta. Han sprider helt enkelt julens budskap: var vänlig och snäll och ta hand om varandra!
God jul!
Farbror Joakim skapades 1947 av Carl Barks med Ebenezer Scrooge som förebild för äventyret "Jul på Björnberget, också den högst läsvärd.
Adventskalendern: lucka tjugotre
Dagens tips blir på en bok som har varit med i bloggen förut:
Jane Eyre av Charlotte Brontë
En absolut klassiker som är mycket läsvärd än idag. Charlotte Brontës roman är så mycket mer än bara kärlekshistorien mellan Jane Eyre och Mr Rochester och boken en av mina absoluta favoriter. Jan Eyre har filmatiserats några gånger men ingen, undantaget en tv-serie från 1983, har lyckats göra historien någorlunda rättvis. Så läs den!
![]() |
| Bilden är lånad från weheartit.com |
Adventskalendern: lucka tjugotvå
Idag blir det ett tips på en spännande bok:
Glöm inte att låsa av Elisabeth Haynes
Catherine Bailey lider av svåra tvångstankar och har ett behov av att utföra långa ritualer så fort hon ska lämna sin lägenhet. Man anar snart att något i hennes förflutna är anledningen till detta och berättelsen backar tillbaka några år i tiden. Under en utekväll träffar hon den karismatiska Lee och de förälskar sig varandra. Ganska snart visar Lee att han har ett kontrollbehov utöver det vanliga och märkliga saker börjar hända i Catherines lägenhet och hon känner sig förföljd. När Catherine försöker berätta för sina vänner om händelserna så är det ingen som tror att den underbare Lee kan göra något sådant. Väskriven, väldigt spännande och med situationer som kryper in under skinnet på en.
| Bilden är lånad från weheartit.com |
Adventskalendern: lucka tjugoett
Idag blir det ett musiktips!
50 words for snow med Kate Bush
Den här skivan släpptes för precis två år sedan och jag har lyssnat på den fler gånger än jag kan räkna. Flera år på raken hade det varit oerhört snörika vintrar i Storbritannien (precis som här) och därför blev det ett helt album om just snö. Alla sångerna är långa (allt från 7 till 14 minuter) och alla handlar på något sätt om snö.
I en sång är det en snöflinga som berättar hur den faller och närmar sig den han sjunger till ("I think I can see you. I see your long white neck"), i en annan är det en kvinna som gör en snögubbe som sedan hälsar på henne i hennes sovrum, men på morgonen är han borta och allt osm finns kvar är genomblöta lakan.
Kate Bush har gäster på skivan och min favorit är Stephen Frys gästspel på titelspåret, där han läser upp 50 nonsensord för snö ("shimmerglisten", "sliparella") och Kate sjunger refrängen.
Det är ett oerhört finstämt album som inte bara blir bättre för varje lyssning utan faktiskt också kräver lite tid och engagerat lyssnande. Och trots att den handlar så mycket om vinterväder och snö funkar den också andra årstider, tro mig - jag har testat.
50 words for snow med Kate Bush
Den här skivan släpptes för precis två år sedan och jag har lyssnat på den fler gånger än jag kan räkna. Flera år på raken hade det varit oerhört snörika vintrar i Storbritannien (precis som här) och därför blev det ett helt album om just snö. Alla sångerna är långa (allt från 7 till 14 minuter) och alla handlar på något sätt om snö.
I en sång är det en snöflinga som berättar hur den faller och närmar sig den han sjunger till ("I think I can see you. I see your long white neck"), i en annan är det en kvinna som gör en snögubbe som sedan hälsar på henne i hennes sovrum, men på morgonen är han borta och allt osm finns kvar är genomblöta lakan.
Kate Bush har gäster på skivan och min favorit är Stephen Frys gästspel på titelspåret, där han läser upp 50 nonsensord för snö ("shimmerglisten", "sliparella") och Kate sjunger refrängen.
Det är ett oerhört finstämt album som inte bara blir bättre för varje lyssning utan faktiskt också kräver lite tid och engagerat lyssnande. Och trots att den handlar så mycket om vinterväder och snö funkar den också andra årstider, tro mig - jag har testat.
Adventskalendern: lucka tjugo
Idag ett inte särskilt juligt men mycket spännande boktips:
Han är tillbaka av Timur Vermes
Hitler vaknar upp i dagens Berlin. Han återvänder till ett Tyskland som han inte känner igen och blir dessutom uppfattad som sin egen imitatör. Hans uttalande mottas som ironi och han gör karriär i tv-soffan. Boken är skriven med ett språk som andas Mein Kampf och dess tillkomsts tidsanda, vilket ger den en viss autencitet. Den kan vara lite svår att komma in i men är mycket intressant. En tysk huvudvärk, milt sagt.
/Mia
Han är tillbaka av Timur Vermes
Hitler vaknar upp i dagens Berlin. Han återvänder till ett Tyskland som han inte känner igen och blir dessutom uppfattad som sin egen imitatör. Hans uttalande mottas som ironi och han gör karriär i tv-soffan. Boken är skriven med ett språk som andas Mein Kampf och dess tillkomsts tidsanda, vilket ger den en viss autencitet. Den kan vara lite svår att komma in i men är mycket intressant. En tysk huvudvärk, milt sagt.
/Mia
Etiketter:
adventskalender,
andra världskriget,
boktips,
tysk litteratur
Adventskalender lucka 19
Susanna Rosén: Ammaryllis - älskad vinterblomma!
Visste ni att den första Amaryllisen kom till europa i början av 1700-talet. Att Carl von Linné gav den namnet Amaryllis belladonna. Det var först under första hälften av 1800-talet som botanisten och poeten William Herbert bröt ut de sydamerikanska arterna och lät dem bilda ett eget släkte Hippeastrum.
Alla amaryllisar som vi driver till jul hör till släktet Hippeastrum, som i direkt översättning blir riddarsstjärna eller ryttarstjärna.
Tidigare använde vi namnet riddarstjärna för att skilja Hippeastrum från sydafrikanska släktet Amaryllis. I Danmark och Norge heter den ridderstjerne och det tyska namnet är Ritterstern.
Visste ni att man kan spara löken efter blomningen, sätta ut den i trädgården och få den att blomma igen!
Att Amaryllisen har en ihålig stjälk, när man sätter i den i en vas med vatten sticker man två hål med en nål rakt igenom blomstjälken. Vattnet stiger bättre och stjälken blir stadigare.
Det och mycket annat, kulturhistoria, fakta, skötsel, förädling och beskrivning av 100 arter med vackra bilder finns i boken "Amaryllis - en älskad vinterblomma".
Susanna Roseén är biolog, fotograf och författare. Hon har också skrivit boken Stora tulpanboken" som blev nominerad till utmärkelsen Årets trädgårdsbok 2012.
/Catrin
Adventskalendern: lucka arton
Jonas Gardells trilogi om aids i 80-talets Sverige har med
rätta blivit läst och hyllad av många. En bok som inte har uppmärksammats lika
mycket, men som skildrar samma tid är journalisten Hans Burells biografi om
journalistkollegan Reine Feldt. De jobbade tillsammans på tidningen Arbetets
Göteborgredaktion under många år, Reine som sportjournalist och krönikör. Reine
var under 60-talet en hyllad fotbollsspelare och lagkapten för IFK Göteborg och
han var den förste att belönas med utmärkelsen ”Årets Ärkeängel” 1973 för sina
insatser i klubben. Vad ingen visste var att Reine Feldt var homosexuell och
att han trots att han var gift och hade barn längtade efter ett annat liv.
Först efter skilsmässan i början på 80-talet försöker han börja om på nytt i
Amsterdam, men allt får ett tragiskt slut när han smittas av HIV. Han blir en
av de första i Sverige som avlider i sjukdomen. Boken är en gripande skildring
av hur skammen över sin läggning omöjliggjorde för Reine både att komma ut och
att berätta öppet om sin sjukdom. In i det sista hemlighöll han allt, men nu
vill Hans Burell med stöd från Reines döttrar lyfta bort skammen och
berätta om kollegan och fadern.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)





