Sami Said heter en av höstens debutanter som mötts av lovord både i tidningsrecensioner och på bokbloggar. Med ett personligt språk och en ovanlig huvudperson är det en bok jag kommer att minnas länge. Noha har eritreanska rötter, är troende muslim och nybliven student i Linköping. Helst vill han bli lämnad ifred, både av landsmän och av svenskar. De senare brukar förstås undvika honom, han är ju både svartskalle, mörkhyad och muslim. Men plötsligt tränger sig några på och utmanar hans självvalda ensamhet. Fredrik intresserar sig för islam efter semesterresan i Turkiet. Där har han efter samtal med den lokale grönsakshandlaren fått nya insikter och nu vill han konvertera och kallar sig Abdul nånting. Och så Anna, konststudenten, som vägrar acceptera att något skulle skilja Nohas bakgrund från hennes egen. Noha dras ytterst motvilligt in i Annas värld, där han först och främst ska lära känna musiken genom hennes brokiga skivsamling.
När sedan Nohas farfar dör reser Noha tillsammans med sin pappa och lillebror till Eritrea. Där tvingas han omvärdera sina föreställningar både om sig själv, fadern och det gamla hemlandet. Romanen "Väldigt sällan fin" gör samma sak med sin läsare, man skakas om och utmanas i sina fördomar. Samtidigt som man roas; Noha är en alldeles speciell ung man som man som läsare både kan tycka om och irritera sig på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar