Romerna är ett folk utan eget land men med en egen flagga.
Att var Rom är inte lätt, en utsatt och marginaliserad grupp har det varit länge. Men en person som betydde mycket för att ge de svenska Romerna drägligare förhållanden var Katarina Taikon. Om henne kom Lawen Mohtadi ut med boken Den dag jag blir fri, i höstas.
Jag minns Katarina Taikon som en stridbar person på 1970-talet men riktigt hur mycket hon betydde förstod jag inte förrän jag läste boken. Efter en barndom och ungdom i tält under tuffa förhållanden, ett påtvingat giftermål, en rymning...fick hon så småningom gå i skola. Som 31-åring gav hon ut sin första bok.Hon levde ett självförbrännande liv som tog på henne så myckat att hon var tvungen att försvinna ibland, bara kraschlanda hos någon vän, dricka sig full för att orka med.
Barnböckerna om Katitzi ligger nära hennes eget liv men hon sockrade lite där, det fick inte bli FÖR hemskt när man vände sig till barn. I vuxenböckerna vågade hon mer.
Alldeles nyss fick inte dessa människor stanna på samma plats mer än några dagar, barnen fick inte gå i skola trots att vi hade skolplikt sedan länge. Och fortfarande idag förhindras romer från att hyra bilar. Att det också förekommer hetsjakt i butiker eftersom alla tror att alla romer stjäl har jag personlig erfarenhet av. Hade jag själv blivit behandlad så hade jag börjat stjäla.
Och ändå. inte minst tack vare Katarinas kamp, är det så mycket bättre förhållanden här i landet än på många andra platser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar