Fallvatten

En del böcker lånar man hem, tittar på, lägger åt sidan och tänker att man ska läsa den senare men lämnar slutligen tillbaka den oläst. Sällan lånar man boken igen utan den blir en av alla de böcker som man känner att man egentligen skulle vilja läsa men det blir helt enkelt inte av. Detta händer mig ibland och jag tror att det är endast vid ett fåtal gånger som jag faktiskt har lånat boken igen och läst den. En bok som har varit hemma och vänt hos mig två gånger är Mikael Niemis Fallvatten men den sista gången jag lånade den så läste jag den också och det är jag glad för att jag gjorde.

De flesta av oss tror nog att det inte är någon större risk för att en naturkatastrof ska drabba Sverige. Det finns ingen större jordbävningsrisk, inte heller några aktiva vulkaner och hittills har vi varit relativt förskonade ifrån större översvämningar även om det förekommit några stycken. I Niemis Fallvatten finns däremot ett scenario beskrivet som faktiskt skulle kunna inträffa, att någon av de dammar som reglerar vattnet i de utbyggda älvarna, skulle brista och släppa ut de enorma mängder vatten som finns där.

Handlingen är som följer; Under hela hösten har det regnat i trakterna kring Luleälven. Vattenmagasinen är överfyllda och en dag så händer det som inte får hända, Sourvadammen brister och likt en tsunami forsar stora mängder vatten ut. Strömmen slås ut, mobiltelefonerna fungerar inte och många överraskas av vattnet som tar med sig allt i sin väg. I berättelsen finns några personer vars kamp man får följa på nära håll, till exempel Vincent Laurin som precis hinner lyfta med sin helikopter, Adolf Paaval som i sin bil försöker köra ifrån vattnet men kör i diket och inte kommer undan. Lena Sundh som står vid vattnet och målar akvarell och Lovisa Laurin som är på väg till sin pappa Vincent. Katastrofsituationen som uppstår tar fram både det bästa och det sämsta hos människorna. Visst finns det de som sträcker ut en hjälpande hand till andra men det finns också de vars beteende väcker obehagskänslor. När den civiliserade fasaden rämnar och människor gör saker som ligger långt ifrån vad som är acceptabelt.

Berättelsen utspelar sig under en dag och är bitvis riktigt spännande och svår att lägga ifrån sig. Slutet är kanske lite väl abrupt för min smak men man får i alla fall veta hur det går för huvudpersonerna. Jag tror att det skulle gå att göra en bra och spännande film av boken.

Fallvatten finns att låna på biblioteket.

Den dag jag blir fri, av Lawen Mohtadi

Den 8 april varje år firas Romernas nationaldag till minne av den första konferensen som hölls 1971.
Romerna är ett folk utan eget land men med en egen flagga.




Att var Rom är inte lätt, en utsatt och marginaliserad grupp har det varit länge. Men en person som betydde mycket för att ge de svenska Romerna drägligare förhållanden var Katarina Taikon. Om henne kom Lawen Mohtadi ut med boken Den dag jag blir fri, i höstas.

Jag minns Katarina Taikon som en stridbar person på 1970-talet men riktigt hur mycket hon betydde förstod jag inte förrän jag läste boken. Efter en barndom och ungdom i tält under tuffa förhållanden, ett påtvingat giftermål, en rymning...fick hon så småningom gå i skola. Som 31-åring gav hon ut sin första bok.

Hon levde ett självförbrännande liv som tog på henne så myckat att hon var tvungen att försvinna ibland, bara kraschlanda hos någon vän, dricka sig full för att orka med.

Barnböckerna om Katitzi ligger nära hennes eget liv men hon sockrade lite där, det fick inte bli FÖR hemskt när man vände sig till barn. I vuxenböckerna vågade hon mer.

Alldeles nyss fick inte dessa människor stanna på samma plats mer än några dagar, barnen fick inte gå i skola trots att vi hade skolplikt sedan länge. Och fortfarande idag förhindras romer från att hyra bilar. Att det också förekommer hetsjakt i butiker eftersom alla tror att alla romer stjäl har jag personlig erfarenhet av. Hade jag själv blivit behandlad så hade jag börjat stjäla.

Och ändå. inte minst tack vare Katarinas kamp, är det så mycket bättre förhållanden här i landet än på många andra platser.

Att resa med litteraturens hjälp - exempel Istanbul och Transsylvanien

Resa, lämna vardagen, ta mig långt bort härifrån, bara bort, bort. Känslor vi känner igen, och många gör också slag i saken, trots kriser både hemma och i de länder vi besöker*.

Min resa börjar på biblioteket där jag söker inspiration i andras erfarenhet och upplevelser kring den plats jag ska besöka. Någon sa att en resa består av minst lika mycket förberedelsetid som restid och det är jag beredd att hålla med om. Inför vårens resor har jag genom litteratur inte bara upptäckt samband mellan de platser jag ska besöka, jag har också lärt mig massor som det verkar som jag missat/glömt i historieundervisningen.

Närmast går resan till Istanbul, en stad med en mångtusenårig sägenomspunnen historia. Vårt resesällskap hade rekommenderat Byzantinsk historia av Alf Henrikson från 1971 som ett måste inför resan. Jag måste erkänna att jag ännu inte hunnit igenom hela den (tjocka) boken, med krig och kejsare som avlöser varandra och där staden ännu heter Konstantinopel. Istanbul gör entré på världsscenen först på 1400-talet med det osmanska rikets storhetstid då byzantinska eran över och Hemriksons bok tar slut.
Närmare personligt, men ändå med historisk insikt, kommer man staden med hjälp av författare som Ramklint och Hylinger. I Ramklint hittade jag en passage där hon hade tyckt att det vore intressant att få veta vad som hände den eunuck som levde sida vid sida med den siste kejsaren i Konstantinopel. Som av en tillfällighet hittade jag på nysnurran i biblioteket "Eunucken och ormen" av en turkisk författare, nyligen översatt till svenska, där just den enucks personliga resa skildras i en historisk roman. Turkiet har också sin nobelpristagare, Orhan Pamuk, med flera böcker som utspelar sig i Iatsnbul, inte minst hans självbiografiska bok med atdens namn i titeln. Icke att förglömma idag, deckare med Istanbul som spelplats ex Nadel, Somer, Goodwin.

Nästa resa som också ligger nära i tiden för mig går till en för oss svenskar kanske mer okänd del av Europa, Transsylvanien i Rumänien. Det första jag tänkte på då var boken Dracula av Bram Stoker. men i samband med sökandet efter den hittade jag en mer aktuell och mycket intressant bok om själva Draculamyten; Dracula och hans arv av Anders Kaliff. Om man inte blir sugen på att både besöka Transsylvanien och veta mer om landet efter den läsningen vet jag inte hur man är skapt! Att upptäcka hur lite man vet om Europa och speciellt östra delarna är nästan skrämmande. I skolan var det bara en samling mer eller mindre okända länder bakom järnridån, men nu efterhand här upptäcker man att det är centrum av Europa vi talar om, och att Transylvanien är ett av de nav som den europeiska historien snurrat kring. Otillgängligt belägen mellan Karpaternas bergmassiv är det inte konstigt att det blivit vampyrernas och de gotiska skräckberättelsernas hemvist och att det är här som författaren Bram Stoker inspirerades till sin Dracula.
Transsylvanien, en kulturell och mångfacetterad smältdegel där Europas historia gått på högvarv under århundraden. Om Istanbul idag är Europas port till Asien så var Transsylvanien med sina bergstrakter gränsen mot väst under det osmanska väldet. Förebilden för Stokers Dracula, Vlad Tepes även kallad Pålspetsaren, balanserade sitt självständiga furstendöme mellan väst och öst och hade tidvis överenskommelser med sultanstyret i Istanbul. Den balansen till trots slutade han själv sina dagar med att hans huvud sändes spetsat på en påle till sultanpalatset.





*Turistdatabasen (TDB) och är Sveriges största resvaneundersökning, visar att utlandsresandet bara ökar. 2011 gjorde vi 12 procent fler resor än 2010. Jämfört med 1992 gjorde vi i fjol 50 procent fler semesterresor ut i världen. Totalt gjorde svenskarna förra året 8,5 miljoner semesterresor till världen bortom grannländerna.

Det bästa barnet av Sofia Olsson

Jag är svag för serieromaner. Särskilt sådana som är lite självbiografiska. Det bästa barnet är en av de nyaste. Berättelsen är egentligen nattsvart, hade det varit en roman med det temat hade jag aldrig läst den, men med Sofia Olssons bilder till blir det komiskt. Paret från serieromanen Hetero i Hägersten ger sig på att skaffa barn. Lättare sagt än gjort, det blir liksom inget. Så då följer en tid av hormonsprutor, spermietvätt, osäkerhet, otrohet och bara allmänt skitjobbigt med de sämsta sidorna av båda parter i ljuset.  Bilderna är fula, spretiga och ändå så otroligt bra.
Några andra serieromaner i samma genre, som enligt mig inte når riktigt upp i Sofia Olssons klass, men som ändå är riktigt bra.

Mats Jonssons båda serieromaner,  Hey princess och Mats kamp.

Rasmus Gran,  Varannan vecka utan.

Lotta Sjöberg,  Family living : den ostädade sanningen.