Det sägs att vinylskivans omslag hade sin glansperiod på 60- och 70-talet, men man kan undra om det gäller de omslag som presenteras i denna bok. Garanterat är dock att ingen hypad reklambyrå är engagerad i tillskomsten. Analyserna av bilderna är klockrena och man kan hitta en hel del guldkorn. Bokbussen har köpt in en bok som det kan löna sig att titta närmare på om man är sugen på lite nostalgi. Det visar sig att pesudonymen Herr Dyrck bakom boken har en hemsida där man kan frossa vidare. Lite mer böcker i samma klass men utan text som tillför en dimension är Fula frisyrer som man kan låna på Tyringe bibliotek.
Hässleholms biblioteksblogg. Här delar vi oreserverat med oss av våra bästa tips.
Pelargoner
Jag kan inte påstå att pelargoner tillhör de växter som jag har haft någon speciell tur med. Jag brukar köpa ett par stycken av den vanliga röda sorten och sätta i köksfönstret varje år och ganska snart så börjar blomknoppar och blad att gulna. Inte heller ute har jag haft någon större tur med dem. I stället för stora frodiga plantor brukar de se ganska taniga ut. Och inte brukar jag lyckas med att spara dem från år till år heller. Inte förrän jag köpte en som jag satte i en kruka utanför biblioteket. Första sommaren klarade den sig fint. På vintern fick den stå i fikarummet på biblioteket och där höll den ut hela vintern fram till våren då jag åter satte ut den. Döm om min förvåning när den fullkomligt exploderade i storlek och fick riktigt stora röda blommor. Pelargonen blommade för fullt utanför biblioteket hela förra sommaren, långt ut på hösten och fick sedan vila igen i fikarummet. Nu börjar den bli ganska stor och väntar på att bli utplanterad. Ska bli spännande att se hur den blir i år.
Pelargonen är en av de populäraste växterna och det finns en mängd sorter. I Lena Ljungqvist och Eva Tingströms bok Pelargoner samt Susanna Roséns bok 200 pelargoner kan man läsa om pelargonens historia, få skötseltips samt bilder och beskrivning på en hel del sorter.
I boken Passion för pelargon så berättar Veronica Wägner om möten med människor och deras pelargoner. Lasse Anrell som är en hängiven pelargonodlare har skrivit essäer om hur man förhåller sig till sina pelargoner och vad de säger oss om livet. Dessa essäer finns samlade i boken Tankar om pelargoner och essäerna ger upphov till en hel del skratt som till exempel när han under en direktsändning i tv massakrerade en Mårbacka-pelargon. Pelargonexperten som också medverkade fick ledas ut efter sändningen.
Själv har jag till denna säsong lyckats spara två hängpelargoner samt fått sju sticklingar av kollegor. Det är bara att plantera dem i större krukor, vattna, göda och hålla tummarna.
Världsbokdagen
Ursprunget till världsbokdagen härrör från Katalonien. Där har man ända sedan början av 1900-talet firat skyddshelgonet St Görans dag, som infaller 23 april, med att ge böcker i gåva. Spanien lämnade in förslag till Unesco om att göra detta till en internationell dag. 1995 beslutade Unesco, på en generalkonferens, att den 23 april skulle bli hela världens festdag för firandet av böcker, författare och läsning men också värnandet om upphovsrätten och människors fria tillgång till information.
Ytterligare en deckare som sticker ut
Annika skrev lite om termen "påskdeckare" för ett par veckor sedan; i detta inlägg skrev hon också om några deckare som skiljer sig från den stora mängden i denna genre. Jag tänkte här återknyta lite till hennes inlägg genom att berätta om ytterligare en deckare som sticker ut!
Jag hade nästan helt slutat läsa böcker i denna genre för att jag just tyckte alla var likadana men så hörde jag talas om ”En osynlig” av Pontus Ljunghill i TV-programmet ”Gokväll” för några månader sedan. Eftersom boken var utlånad och jag inte fick den förrän för någon vecka sedan så blev den för mig en riktig "påskdeckare". Pontus Ljunghill är krimonolog och detta är hans debut i bokvärlden, vilket imponerar, för jag tycker att han har skapat en välskriven bok här.
Boken utspelar sig i två tidsplan; det ena på 20-talet i Stockholm och det andra på 50-talet i Visby. I det senare tidsplanet har huvudpersonen kriminalkommissarie Stierna gått i pension men det hindrar inte honom från att tänka tillbaka på det mord han utredde på 20-talet då man hittade en 8-årig flicka mördad på Djurgårdsvarvet. Denna mordutredning visar sig ha påverkat mycket i hans eget liv.
Mer än så här vill jag inte avslöja eftersom det är en deckare, men storyn är lysande och 20-talets Stockholm känns mycket påtagligt; på köpet får man också mycket av den tidens händelser invävda i storyn. Språket är också mycket bra, det är en välskriven bok på alla plan!
Om man blir sugen på den här deckaren så har vi den på biblioteket, kanske är det kö på den, men som vanligt kan man då reservera den.
Jag hade nästan helt slutat läsa böcker i denna genre för att jag just tyckte alla var likadana men så hörde jag talas om ”En osynlig” av Pontus Ljunghill i TV-programmet ”Gokväll” för några månader sedan. Eftersom boken var utlånad och jag inte fick den förrän för någon vecka sedan så blev den för mig en riktig "påskdeckare". Pontus Ljunghill är krimonolog och detta är hans debut i bokvärlden, vilket imponerar, för jag tycker att han har skapat en välskriven bok här.
Boken utspelar sig i två tidsplan; det ena på 20-talet i Stockholm och det andra på 50-talet i Visby. I det senare tidsplanet har huvudpersonen kriminalkommissarie Stierna gått i pension men det hindrar inte honom från att tänka tillbaka på det mord han utredde på 20-talet då man hittade en 8-årig flicka mördad på Djurgårdsvarvet. Denna mordutredning visar sig ha påverkat mycket i hans eget liv.
Mer än så här vill jag inte avslöja eftersom det är en deckare, men storyn är lysande och 20-talets Stockholm känns mycket påtagligt; på köpet får man också mycket av den tidens händelser invävda i storyn. Språket är också mycket bra, det är en välskriven bok på alla plan!
Om man blir sugen på den här deckaren så har vi den på biblioteket, kanske är det kö på den, men som vanligt kan man då reservera den.
/Yvonne, biblioteksassistent
Europeisk Filmfestival på Europaforum
Missa inte chansen att se en aktuell prisnominerad film under Europaforumpå Parkbiografen i Hässleholm Kulturhus
Den 16-19 april visar Europaparlamentets informationskontor i Sverige, i samarbete med Europaforum Hässleholm, europeisk film. Under fyra kvällar kommer vi att visa fyra filmer, samtliga nominerade till Europaparlamentets filmpris Lux-priset, som delats ut sedan 2007.
Filmerna spelas varje kväll med start klockan 18.00 på Parkbiograferna i Hässleholm Kulturhus. Innan varje filmvisning, mellan klockan 17.15-17:45, kommer Rune Degerhammar från Kristianstads filmstudio att presentera filmerna. Från klockan 17.00 bjuder vi de första 60 gästerna på smörgås.
Biljetter finns att hämta i Parkbiografernas biljettkassa i Hässleholm Kulturhus från och med den 10 april. Biljettkassan öppnar vanligtvis klockan 17.30 och stänger vid klockan 21.00, vilket kan variera. För exakta öppettider ring biljettkassan direkt på telefonnummer 0451 - 107 40.
Om man inte har möjlighet att hämta ut sina biljetter i biografens kassa kan man dagtid ringa ansvariga Helena Lagerholm på Europaparlamentet i Stockholm 08-562 444 57.
Max två biljetter per person - per film.
FILMER:
Måndag - Les neiges du Kilimandjaro (Snön på Kilimanjaro) (Frankrike, barntillåten). Filmen vann LUXpriset 2011 och har nyligen gått upp på den svenska biografen med fina recensioner.
Tisdag - PLAY (Sverige, från 11 år). En av filmerna som var med bland finalisterna till LUX-priset.
Onsdag - 4 månader, 3 veckor och 2 dagar (Rumänien, från 11 år)
Torsdag - Auf der anderen Seite (Vid himlens utkant) (Tyskland/Turkiet, från 15 år)
Vi hoppas att detta tillfälle att se aktuell europeisk kvalitetsfilm på Europaforum återkommer. En av filmerna finns redan att låna på bibblan, men som vi alla vet; Film är bäst på bio!
Deckardags
Påskhelgen har verkligen bjudit på varierande aprilväder; snö, solsken, regn och alldeles för kallt. Inte precis så inbjudande att gå ut i men perfekt väder för att ligga på soffan och läsa en bok. I Norge är det sedan 1923 en tradition att läsa deckare under påskhelgen. Hos oss kanske det inte är en tradition att läsa deckare just till påsk även om ordet påskekrim dyker upp både i bokbloggar och bokhandlar. Jag upplever det som att det finns en stor efterfrågan på deckare året runt och att många tycker att det är avkopplande att läsa just deckare.
Det ges ut en mängd deckare varje år. Själv tycker jag att en hel del deckare som jag läst inte är något vidare. Många har en polis som huvudperson och denna polis är nästan alltid man som är skild eller har äktenskapsproblem, som dricker för mycket och sticker ut genom att älska någon form av musik. Det kan bli lite tröttsamt i längden men det finns naturligtvis deckare som trots denna schablonbild är riktigt bra. Flera författare tappar dessutom stinget när de har skrivit några böcker där samma huvudperson figurerar. Men det finns undantag som till exempel Elly Griffiths böcker om arkeologen Ruth Galloway och Åsa Larssons böcker om åklagaren Rebecka Martinsson.
Åsa Larsson kom med första boken i serien, Solstorm, 2003. Fjärde boken i serien kom 2008 och det har dröjt ända tills nu innan den femte kom; Till offer åt Molok. Boken utspelas i Kiruna och innehåller egentligen två parallella berättelser. Den ena utspelas i nutid där en äldre kvinna brutalt mördas och när Rebecka Martinsson tittar närmre på fallet upptäcker hon att flera stycken av kvinnans släktingar har dött under mystiska omständigheter. Den andra berättelsen tar sin början 1914 och man får i den följa Elina Pettersson när hon som nybliven lärarinna kommer till Kiruna och där förälskar sig i disponent Lundbohm. De två berättelserna hänger givetvis samman. I början tyckte jag dock att berättelsen om Elina kändes ointressant och jag ställde mig frågande till om den var nödvändig för berättelsen. Men boken är, liksom de tidigare i serien, bra, välskriven och med fina miljöskildringar.
Författare som skriver riktigt bra miljöskildringar brukar få mig att vilja åka till den orten/landet där boken utspelar sig. Johan Theorins deckare om Öland och Ann Cleeves om Shetlandsöarna är exempel på böcker där jag tycker författarna lyckats med det, Åsa Larsson är en annan. Så trots att jag ogillar kyla och inte är så begeistrad i snö så får hon mig att vilja se ett vintrigt Kiruna.
En annan deckarfavorit är ovan nämnda Elly Griffiths serie om Ruth Galloway. Den fjärde boken, Känslan av död, har nyligen kommit ut. Själv kunde jag inte vänta så länge utan läste den på engelska. Minst lika bra som de tidigare och har ni ännu inte bekantat er med Elly Griffiths böcker så är mitt råd: Gör det! Jag är nästan lite avundsjuk på er som ännu inte läst dem. Själv får jag väl vänta på femte boken.
Det ges ut en mängd deckare varje år. Själv tycker jag att en hel del deckare som jag läst inte är något vidare. Många har en polis som huvudperson och denna polis är nästan alltid man som är skild eller har äktenskapsproblem, som dricker för mycket och sticker ut genom att älska någon form av musik. Det kan bli lite tröttsamt i längden men det finns naturligtvis deckare som trots denna schablonbild är riktigt bra. Flera författare tappar dessutom stinget när de har skrivit några böcker där samma huvudperson figurerar. Men det finns undantag som till exempel Elly Griffiths böcker om arkeologen Ruth Galloway och Åsa Larssons böcker om åklagaren Rebecka Martinsson.
Åsa Larsson kom med första boken i serien, Solstorm, 2003. Fjärde boken i serien kom 2008 och det har dröjt ända tills nu innan den femte kom; Till offer åt Molok. Boken utspelas i Kiruna och innehåller egentligen två parallella berättelser. Den ena utspelas i nutid där en äldre kvinna brutalt mördas och när Rebecka Martinsson tittar närmre på fallet upptäcker hon att flera stycken av kvinnans släktingar har dött under mystiska omständigheter. Den andra berättelsen tar sin början 1914 och man får i den följa Elina Pettersson när hon som nybliven lärarinna kommer till Kiruna och där förälskar sig i disponent Lundbohm. De två berättelserna hänger givetvis samman. I början tyckte jag dock att berättelsen om Elina kändes ointressant och jag ställde mig frågande till om den var nödvändig för berättelsen. Men boken är, liksom de tidigare i serien, bra, välskriven och med fina miljöskildringar.Författare som skriver riktigt bra miljöskildringar brukar få mig att vilja åka till den orten/landet där boken utspelar sig. Johan Theorins deckare om Öland och Ann Cleeves om Shetlandsöarna är exempel på böcker där jag tycker författarna lyckats med det, Åsa Larsson är en annan. Så trots att jag ogillar kyla och inte är så begeistrad i snö så får hon mig att vilja se ett vintrigt Kiruna.
En annan deckarfavorit är ovan nämnda Elly Griffiths serie om Ruth Galloway. Den fjärde boken, Känslan av död, har nyligen kommit ut. Själv kunde jag inte vänta så länge utan läste den på engelska. Minst lika bra som de tidigare och har ni ännu inte bekantat er med Elly Griffiths böcker så är mitt råd: Gör det! Jag är nästan lite avundsjuk på er som ännu inte läst dem. Själv får jag väl vänta på femte boken.
Varning för känsliga tittare!
Undertecknad är inte den som bangar för att se en bra skräckfilm. Jag gillar läskiga filmer. Problemet är bara att det inte finns särskilt många bra sådana. De flesta blir bara löjliga och så sitter man där i soffan och skrattar istället för att bita på naglarna. Ett par av de otäckaste filmerna jag vet är Blairwitch Project (som jag inte vågat se sedan jag flyttade till skogen) och The Descent. Nu har jag hittat ännu en film att lägga i favoritskräckhögen. 
Don´t Be Afraid of the Dark är en remake av en skräckfilm från 1973 och bär Guillermo del Toros signatur och det märks onekligen. Han har tidigare gjort bland andra Pans labyrinth som också fick mig att slå händerna för ansiktet när det blev riktigt läskigt. Estetiken är sig lik, det är mörkt och murrigt och varenda detalj är avsedd att skrämma vettet ur en och det lyckas. I synnerhet de små varelserna som viskar nere i källaren och lägger beslag på husets alla vassa föremål är otäcka. Jag glömmer aldrig det ögonlösa monstret i Pans labyrint.
Redan innan förtexterna satt jag i soffan och kände hur håret reste sig i nacken och tittade fram mellan fingrarna (hade gömt ansiktet i händerna). Den där scenen med mejsel och tänder ... Hu!Ja, ni hör ju. Antingen ångrar ni att ni läst det här inlägget och undrar varför jag, den otäcka människan, skriver om sådant här. Eller så rusar ni raka vägen till bibblan och lånar Don't Be Afraid of the Dark.
Katie Holmes är utmärkt, Bailee Madison urbra som den lilla flickan. Guy Pearce är ovanligt blek, men han är å andra sidan bara en bifigur i berättelsen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)