Pärlor i Vittsjö

Plötsligt i Vittsjö stod de där, tre bibliotekarier, taggade till tänderna med pärlor för folket. Och folket kom, trots storm och vårkänslor kom de, den största publiken som mött de bokberättande bibliotekarierna på filialturné i Hässleholmstrakten. Pratet kombinerades med musik och fantastiskt goda himmabakta bullar och kladdkaka (med lakrits i!). Succé!

Bokpärlor är givetvis individuella men vissa drag har de gemensamt. Pärlor är böcker man kan återvända till utan att det känns tråkigt, snarare tvärtom! En pärlbok är ett personligt möte, den framkallar känslor och känns på något sätt i kroppen. Helt enkelt en bok utan bäst-före-datum.
För mig är det ingen tegelsten, den har snarare ett mindre fysiskt format. Gärna komprimerad, distinkt men inte svårläst. Språket i boken spelar stor roll, det är inga hastverk vi talar om här. Språket bär berättelsen, orden är större än vanligt, de väcker tankarna och tankarna fortsätter själv vidare på nya äventyr. Ändå är det så luftigt så man kan andas mellan raderna.

Böcker som är pärlor förändrar kanske inte världen, men det kan göra det för en enskild människa. De flyter vid sidan av den gängse bokfloden. De kan vänta, de kan glömmas bort och en pärla gör sig väldigt bra som återupptäckt. Den kan dölja sig långt in i ett magasin på ett bibliotek eller i en gammal låda hemma på vinden där den ligger och väntar. Av någon anledning, slump, finner man den. Det kan också vara en nyöversättning, eller nyutgåva, med en modern språkdräkt och givande förord, som ger nya ingångar till pärlan. Den tål det, om och om igen.

I Vittsjö var det ett blandat pärlhalsband som erbjöds, "Sagan om Rutbacka och Randbacka" av Elsa Beskow varvades med von Kleists "Michael Kohlhaas", färska "Ru" med Fredrik Äkerströms "Återigen gryr dagen--" och inte minst en Sarah Waters-pärla tillsammans med "Kärlekens historia". Och ute tjöt vinden vidare.