Författarbesök! Sigrid Combüchen till Hässleholm Kulturhus

Romanen ”Spill” av Lundaförfattaren Sigrid Combüchen om Hedda, Hedwig och Sigrid är öppen för många tolkningar. Den rör sig över tid och rum och överskrider gränser mellan fiktion och verklighet. Det handlar om 30-tal och om nutid, om hemarbete och karriär. Ett tidsdokument som inte bara tar fasta på interiörerna och rekvisitan utan tar ett grepp om hela tidsandan. Mycket skrevs om Sigrid Combüchens roman ”Spill - en damroman” när den kom förra året och recensionerna var överlag översvallande; ”Det är helt enkelt en fullständigt omistlig roman, om det djupast mänskliga, trots alla skillnader gemensamt för oss alla. Den måste läsas” skrev Svenska dagbladets recensent Mats Gellerfeldt "Förutom att den (Spill) talar till oss om människolivet, varken mer eller mindre, på flera nivåer, äger den ett språk som är oavbrutet njutbart och de många perspektivskiftena utförs med en svindlande virtuositet.” Stefan Eklunds recension i Sydsvenskan ”Varje mening i konsthantverket ”Spill” är blankpolerad, alla ord skiner, inte ett dammkorn på 449 sidor.” Martina Lowden för DN I slutet av förra året tilldelades den Augustpriset för bästa svenska skönlitterära bok. Ser verkligen fram emot att läsa boken nu när reservationsköerna börjar tunnas ut på biblioteket. Men varning, den kön kan fyllas på igen för imorgon får vi ännu fler ingångar till boken av författaren IRL här på Kulturhuset kl. 19. Missa inte det!

"I ain't like those krooks, I deliver my books"

Här kommer en kärleksförklaring från de norska killarna i låtsaspojkbandet Boyzvoice. Videon kommer från den fejkade dokumentären Get ready to be boyzvoiced från 2000 som handlar om det hårda livet som pojkbandsstjärna.

Men den här videon handlar bara om kärleken till biblioteket, eller kanske framför allt, bibliotekarien...


Tack Hand in Glove för klippet!

Den kvinnliga historien och läsupplevelsen

Igår besökte författaren Kristina Sandberg Kulturhuset och pratade om sin bok "Att föda ett barn" som Annika tidigare bloggat om. Boken utspelar sig på 1930-talet och handlar om Maj som efter ett tillfälligt möte med Thomas blir gravid, därefter blir hennes liv hastigt förutbestämt när de gifter sig och hon väntar deras barn (fast att de egentligen inte känner varandra).

Sandberg talade igår om viljan att berätta om de unkna och gömda "kvinnorummet" som i Majs fall är hennes hem som hon städar, kalasar och ordnar och är ensam i, en värld som hon skriver väldigt bra och detaljrikt om. Kvinnorummet tolkar jag också hennes graviditet, att vänta barn och hur hon upplever det. För Maj är graviditeten inte ett lyckorus utan istället en ganska illaluktande, ensam, uppsvullen och pressad tillvaro.

Förra året kom det flera romaner som handlade om kvinnorollen från ett historiskt perspektiv. Den som fick störst genomslagskraft var såklart Sigrid Combüchens "Spill" som till och med belönades med Augustpriset. Men Aino Trosells bok "Hjärtblad" bör också nämna i detta sammanhang. Hon har skrivit om en ännu äldre kvinnohistoria (1860-talet) och för mig en helt okänd historia: Dalkullans värld. Trosell berättar om dalkullan Hulda som lever i ett då väldigt fattigt Sverige. Hulda vandrar från gård till gård och vallar kossor och får. Ett hårt men ändå självständigt liv (om man jämför det med Maj i Att föda ett barn). Men även i Huldas fall kommer kärleken henne nära och anses farlig.

När jag tänker och funderar på de här böcker, kvinnorna som det berättas om, känner jag det som litteraturen är så bra på, att flytta oss till en annan värld än vår egen och lära oss något vi inte visste. Det behöver inte vara bakåt i tiden som i dessa böcker, det kan även vara att bara uppleva ett annat livsöde, men att ta del av dessa berättelser är för mig det som är litteraturens stora värde, därför jag vill jobba med böcker. Att dessutom kunna träffa personerna som har författat dessa böcker, lyssna på vad som intresserade dem och ta del av hur de tänkt med sin berättelse och dessutom kunna ställa sina egna frågor till författaren skapar ännu en dimension till läsupplevelsen (så jag hoppas att många tar tillfälle att lyssna på Sigrid Combüchen när hon kommer till Kulturhuset 30 mars).

En kort berättelse om traktorer på ukrainska

Jag som i vanliga fall är en hemskt dålig bibliotekarie som knappt läser böcker har faktiskt just läst "En kort berättelse om traktorer på Ukrainska". Min far försökte få mig att läsa den för många år sedan men jag kände stark skepticism med tanke på titel. Dock en kväll när lusten att läsa plötsligt föll på stod den där så påpassligt i bokhyllan att jag gav den en chans. Det är en helt underbar liten historia.

Nadjas far har med en dåres envishet bestämt sig för att gifta sig med en 36 årig ukrainsk kvinna med stor byst och rosa tofflor. Själv är han 84 och har egentligen inte mycket att erbjuda sin brud mer än uppehållstillstånd. För att förhindra detta allierar sig Nadja med sin fruktade storasyster och sedan följer en kamp om att bli av med den nya svärmodern. Samtidigt vävs faderns berättelse om den ukrainska traktorindustrin in i historien. Så smånigom länkas historierna samman när exmannen dyker upp i form av ukrainsk ingenjör, som tar den okörbara skitbilen på faderns gräsmatta och kör hem till Ukraina.

Boken finns såklart på biblioteket.

John Ajvide Lindqvist omvände mig

Bibliotekets ljudböcker är väldigt populära bland våra låntagare men den entusiasmen är något jag tyvärr inte riktigt kunnat relatera till. Kanske beror det framför allt på att de få erfarenheter av ljudböcker jag har, varit så totalt hopplösa. Det började med en kassettbok jag fick för ett antal år sedan; Onaturlig död av P D James. Eftersom James är en av mina favoritdeckarförfattare hade jag förstås redan läst boken och tur var väl det. För jag som tyckte det verkade smart att lyssna på boken en stund vid läggdags, tryckte igång kassetten och släckte lampan och - somnade. Följande kväll blev det värsta kökkenmöddingen att reda ut hur långt in i kassetten jag somnat. Spola, spola, spola. Efter tre kvällar gav jag upp.

Nästa försök att lyssna på ljudbok råkade också bli P D James: Patienten. Jag hade dock lärt mig av mina misstag och satte igång cd-spelaren på förmiddagen i sällskap av en rejäl hög tvätt som skulle strykas. Här skulle det inte somnas! Efter en halvtimmes strykning och funderingar vaknade jag till av att en gubbe, närmare bestämt Thomas Bolme, pratade. Ja visst, ja! Jag hade ju satt på en ljudbok. Jag försökte några gånger till men med samma resultat: jag började tänka på annat och glömde bort att lyssna. Efter det gav jag upp det där med ljudböcker och tänkte att det inte var något för mig.

Ända tills häromveckan när en låntagare lämnade tillbaka Låt de gamla drömmarna dö av John Ajvide Lindqvist. Jag fingrade på kartongen och beslöt av någon anledning att låna hem den. Boken består av ett antal kortare texter som jag tänkte skulle vara lättare att koncentrera sig på än på en enda lång roman. Och från allra första meningen författaren själv läser upp var jag fast.

Totalt såld.

Kär.

Förslavad.

You name it.

En trevlig kille med skön röst men sjukt läskig fantasi

John Ajvide Lindqvist är en oerhört duktig uppläsare och rösten är trevlig och behaglig - även om man inte precis kan säga samma sak om hans berättelser. Han kan verkligen skriva och han kan konsten att skildra människor - kanske framför allt barn och ungdomar. Det känns som att man känner igen personerna och det är lätt att identifiera sig med en del av dem. Möjligen beror det på att vi är lika gamla och att jag känner igen alla Ajvide Lindqvists referenser och tidsmarkörer, men jag tror det är mycket mer än så. Ajvide Lindqvist är nämligen en riktig berättare; en tvättäkta författare som skildrar utsatthet, ensamhet och mänsklig problematik samtidigt som han ger läsaren härligt kalla kårar.

Här kan du läsa mer om John Ajvide Lindqvist och hans böcker och här kan du hitta ljudböckerna i vår katalog (sök på "lc"), bland annat Låt de gamla drömmarna dö.

Varför står inte alla böcker av Strindberg på samma ställe?

Just nu håller vi på med en omflyttning inom skönlitteratur, i första hand romaner, här på biblioteket. Vi flyttar en del äldre, slitna böcker och även en del dubbletter till andra våningen, det vi kallar ”Öppet magasin”.
Detta gör vi av två skäl, för det första får inte all skönlitteratur plats på hyllorna på första våningen. Tyvärr tycker kanske en del, men för att kunna fylla på med de nya romanerna och även kunna arbeta med skyltning så behövs det mer plats. I den bästa av världar hade det varit det bästa om alla böcker av samma sort hade stått på samma ställe. Det tillhör en av bibliotekets mest delikata frågor, man måste välja en relevant och logisk placering, tyvärr kanske inte alltid helt solklart för utomstående. För det andra står vi inför ett teknikskifte, vi ska märka om böckerna med RFID-chip, i första hand de nyare böckerna på vanliga hyllan.

Men här på biblioteket lånas fortfarande många av de äldre böckerna flitigt, glädjande nog, Det vill vi gärna att de ska även i fortsättningen (och då kommer även de att få chip). Vår förhoppning är nu att fler ska hitta till ”Öppet magasin”, antingen genom att söka efter sin favoritförfattare i katalogen eller/och fråga oss som arbetar på biblioteket. När man väl tagit sig upp till andra våningen med trappa eller hiss är chansen stor att man hittar fler böcker som kanske skulle vara intressanta att låna, i alla fall om man inte bara vill läsa nya böcker. Det är ju det som skiljer biblioteket idag från hyllorna på bokhandeln, vi har även ett stort urval äldre titlar. Alltså, hyllorna på första våningen innehåller bara en liten del av den stora samling som vi har av romaner här på Hässleholms bibliotek. Det gäller även Strindberg. Av de ca 350 titlar som rör Strindberg på vårt bibliotek står bara en liten bråkdel av romanerna på första våningen och det kommer även i fortsättningen att vara så.